Epilog – Prolog

Efter sju framgångsrika år tycks snitsaren ha publicerat sitt sista blogginlägg, varför han tackar sig själv och sina läsare för den spännande tid som varit. Hans skapelse finns dock kvar, som personligt dokument och litterärt fenomen, till glädje inte bara för snitsaren själv utan även för vetgiriga googlare som söker information om allt från sången ”Lyckans land” av Anna Maria Roos och Oskar Lindberg till höjdhopparen Jurij Stepanovs högra sko, eller som hamnar hos snitsaren av misstag men letar vidare och finner något läsvärt, men framför allt, hoppas jag i min fåfänga, till belåtenhet för nyfikna besökare som ryktesvägen lockats till snitsarens värld.

Om den väldiga textmassan fungerat väl som kontinuerligt uppdaterad blogg, åtminstone för läsare som följt den en tid och lärt känna dess egenheter, fruktar jag att nytillkomna gäster har svårare att orientera sig i den omvända kronologi de möter med bloggens senast publicerade inlägg överst och dess sju år gamla inledning dold långt ner i texten. Låt vara att de flesta av snitsarens bloggposter kan läsas som fristående berättelser, men då de successivt blir alltmer avslöjande och därtill ofta hänvisar till och anspelar på tidigare inlägg är ordningsföljden inte oväsentlig. För att hjälpa nytillkomna och aningslösa läsare att tränga in i snitsarens ordmassa, har jag sorterat hans inlägg ämnesvis på sidorna här ovan. Viss hjälp erbjuder även sökrutan och det omfattande månadsarkivet, och som ytterligare information om vad läsaren har att vänta publicerar jag här nedan två recensioner av snitsarens blogg.

Recension 1

Även om underrubriken till snitsaren blogg, ”Not just another WordPress.com weblog”, bara är en lättköpt negation av det stående förslag som möter varje ny wordpressbloggägare och följaktligen knappast torde vara unik, har den visat sig synnerligen väl vald, ty skapelsen ”Efteråt hos farbror Steffe” liknar inget annat vi mött, varken under WordPress tak eller annorstädes i bloggosfären.

Under sin nära sju år långa tillkomsthistoria ändrar bloggen karaktär ett flertal gånger och de aktörer som formar den växlar eller utvecklas i enlighet därmed. Snitsaren omtalas till en början som död och hans skenbart oavsiktliga blogg får länge svårt att hitta såväl läsare som en begriplig form. En ”av snitsaren godkänd administrator med mera”, apronymen ”Asgam”, anförtros de brev som snitsaren fram till sin död skickat till en halvdussinhövdad läsekrets på forumet Hotmail, ”en guldgruva för den som vill ha riktigt tråkigt”, för att använda samme Asgams ord. Sorterade efter ämnen överst i blogghuvudet ska dessa blandade hopkok av torra fakta och säregna myter senare tjäna som referensmaterial för återblickar och i brist på annat får de också fylla snitsarens blogginlägg under en längre tid. Först i inlägget ”Snitsarens morgon” efter mer än en månad omtalas snitsaren i nutid såsom varande ”i bästa fall vid liv någon timme på morgonen”, och här får vi också en första insyn i Snitsarbo som förutom snitsaren själv också inrymmer dennes sköterska och en gammal butler, som efter Asgams senare flykt även får tjäna som bloggens administrator, samt den svårbestämda varelsen Tildo, första gången närmare presenterad i det makabra men poetiska inlägget ”Hemma hos”.

Snart ska dock en annan representant för Snitsarbo hamna i bloggens centrum, ty som flitig kommentator i löparbloggosfären har snitsarens löpande alterego, ”jumper”, gjort sig ett namn, och i de intervjuer, som ska komma att bli bloggens kännemärke, avhandlas såväl de lopp han springer som den friidrottsbakgrund han delar med snitsaren. Här upplever bloggen sin första stora publikframgång och hamnar ett kort tag på WordPress topplista över snabbast växande bloggar, men även konstnärligt håller dessa idrottsrelaterade inlägg god klass och når sin höjdpunkt i den självironiska skrönan ”Big Five 2009″, varefter jumper drar sig tillbaka från rampljuset och avslutar sin två år långa karriär på snitsarens blogg i inlägget ”Maratonepilog”.

Långt mindre uppskattning från bloggens vanliga läsekrets men desto fler besök av vetgiriga googlare åtnjuter sedan snitsarens egna djupdykningar i friidrottens kuriosakabinett, där han anlitar en gästbloggande kastspecialist och själv gräver sig ner i Kungliga Bibliotekets tidskriftsarkiv i jakten på sanningen om den ryske höjdhopparen Jurij Stepanovs högra sko. Dessa faktadigra inlägg med rikhaltigt, upphittat extramaterial fyller snitsarens blogg under flera månader och hotar att förvandla denna till en renodlad idrottsblogg, innan snitsarens intresse tar en ny oväntad riktning.

Om snitsarens lekfullhet vittnar redan hans efterlämnade brev, och på sin blogg får han utlopp för denna svaghet i återkommande egna frågetävlingar, motvilligt kompletterade med andras interaktiva bidrag, vilka han kallar ”bloggspektakel”, men som dock med tidigare nämnda Tildos hjälp gör succé, varefter även denna oberäkneliga medarbetare ges tid i rampljuset och får säga sin sanning i en serie uppskattade teckningar för att slutligen i en lång och synnerligen enerverande ordväxling med snitsarens butler driva denne till vansinne och så småningom i landsflykt, medan han eller hon själv drar sig tillbaka obesegrad från snitsarens blogg efter att ha slutfört sitt uppdrag, av somliga tolkat som en tarmsköljning åt snitsaren.

Utan en fungerande administrator tappar bloggen styrfart, och när existenserna i Snitsarbo ifrågasätts som individer, hotas bloggens hela idé och i förlängningen dess existens. Här kunde snitsarens värld ha slutat med en sorgsen suck om han inte känt sitt ansvar som bloggare, och efter det klargörande filosofiska inlägget ”Levande charader” går bloggen mot en ny storhetstid och antar så småningom sin slutliga form som de ”memoarer”, den alltid utgjort men inte benämnts som förrän i inlägget ”Y меня мало книг”.

Skenbart spontant utgående från inlägg på andra bloggar, egna gamla brev eller som oftast upphittade fotografier från sin barn- och ungdom, berättar snitsaren sitt livs historia i små spännande fragment. Vi får veta att han har vandrat längs ryska floder, ägnat sig åt självförsörjande odlingsexperiment, uppfunnit ett eget stenografiskt skrivsystem och mycket annat, vilket ger oss bilden av en särdeles handlingskraftig och spännande person och när han antyder att hans livsuppgift egentligen varit en annan, som han dessutom ogärna talar om, har han byggt sitt elfenbenstorn, under vilket vi bara kan stå och gapa.

När snitsaren till slut efter mycken vånda lämnar plats åt sitt skapande alterego, ”konstnären”, översvämmas hans blogg av dennes bilder, vilket uppenbarligen skrämmer läsarna, ty från och med hösten 2010 minskar besöken hos snitsaren stadigt. Konstnären förnekar inte värdet av vad han gjort men inser samtidigt bevekelsegrunderna för sitt skapande och sin alltför storslagna syn på sig själv, vilket allt reducerar honom till en ensam människa med en önskan att bli sedd. Liksom i en tidigare bekännelse, ”Stockholmssnitsaren” nedmonteras myten om den gamle mannen obönhörligt, och efter bloggens avslutande avslöjanden kring hans roll bland människorna står snitsaren så naken, att vi svagt skönjer honom, men trots hans föga intagande uppenbarelse finner vi avklädningsscenen vacker.

Som memoarförfattare skiljer sig snitsaren från flertalet i det att han sällan talar om sina medmänniskor, allra minst om anhöriga som ännu är i livet, och fastän han klär av sig såväl sin glänsande rustning som sina trasiga paltor, behåller han envist kalsongerna på, varför de läsare som söker spänning i mer intima detaljer ur snitsarens liv får leta mellan raderna i hans berättelse eller fantisera fritt.

Snitsarens säregna alteregon, Asgam, Butlern, Tildo, jumper, konstnären och en tillfälligt inhyrd journalist lämnar skenbart bloggen efter hand, men då snitsaren själv samtidigt får allt tydligare konturer, anar vi att det handlar om assimilering snarare än separation. Antingen hans läsare roas av bloggens persongalleri eller finner detta tillgjort och löjligt, vilar snitsarens framträdande och tillkomsten av hans berättelse på den hjälp han får av sina alteregon. Vart och ett av dem lägger sin bit av det svåra pusslet ”snitsaren”, och den slutliga bilden av en ensam man, ”Ecce homo”, ska bära sju signaturer.

Snitsaren är, som det brukar heta, en lysande stilist, även om han här låter sina medarbetare svara för de spännande formexperimenten, medan han själv tryggt håller sig till en korrekt svenska med fullständiga satser och oklanderlig språklig logik, och på samma sätt som han träder fram bakom sina olika personligheter, tycks han också använda sitt distanserade, lätt arkaiserade språk som ett skydd. Länge talar snitsaren om sig själv i tredje person och ju känsligare ämne han rör vid, desto ovilligare är han att kalla sig ”jag”, men vi bör samtidigt komma ihåg, att även det omvända är sant, enär snitsarens högtidliga språk och opersonliga tilltal ger plats åt en ärlighet som eljest varit omöjlig och som inte alltid återfinns där formen ger sken av öppenhet.

Snitsarens mest berömda stilmedel i jakten på sanningen om sig själv torde dock vara de intervjuer han iscensätter med hjälp av sina parallella personligheter, till vilka vi även räknar det obestämda ”vi”, som trädar in när snitsaren har lämnats ensam. Även om dialogformen varit känd och använts framgångsrikt i historien från Platon till ”Det stora jättebrevet”, törs vi säga att snitsaren förnyar konsten i sina raffinerade samtal med sig själv. Vad som i berättande prosa skulle kräva långa förklaringar blottläggs i några repliker, och där svaren uteblir eller ersätts av ett torrt ”Du säger det”, anar vi att frågorna rymmer mer än enkla sanningar.

Att beskriva snitsarens blogg utan att nämna de många kommentatorer som ger den näring, vore att göra såväl denna som dessa orättvisa. Trogna läsare ställer inte bara relevanta frågor och tillhandahåller kompletterande information utan tycks även ge inspiration till nya blogginlägg. De märkliga samtal, som utspelar sig i kommentarsfältet, tar inte sällan formen av ren litterär underhållning med språkliga piruetter och hissnande associationsbanor. Till sin hjälp har snitsaren förutom sagda besökare även sina kommenterande alteregon, Bertil, Leffe och anna-karin, kompletterade av Tildo, som i egen eller andras skepnad driver sitt spel, skickligt draget till sin spets i den briljanta parodin efter inlägget ”Tröllet”.

Till skillnad från memoarer i bokform saknar snitsarens berättelse inte bara en entydig början utan även ett definitivt slut, och medan många bloggare stänger sitt forum när de tröttnat på det och vill vidare i livet, håller snitsaren sin blogg öppen i enlighet med dess svårbestämda karaktär och utveckling. Om ”Det stora jättebrevet” förkunnar snitsarens mytiske husgud Oddvar Moen, att det ”alltid funnits överallt på samma gång som vi tillsammans skriver det”. Måhända gäller något sådant även snitsarens blogg, ”Efteråt hos farbror Steffe”.

Recension 2

Även om underrubriken ”Not just another WordPress.com weblog” är sann som beskrivning av bloggen ”Efteråt hos farbror Steffe”, borde den ansvarige ägaren, signaturen ”snitsaren”, ha påmints om att konstnärlig originalitet inte är samma sak som egensinne och självgodhet, ty ett mer pretentiöst och samtidigt omoget hopkok än detta lär vara svårt att hitta till och med i den brokiga, kvasilitterära gemenskap av ömsesidiga beundrare, som kallas bloggosfären, och när bloggen uppenbarligen inte ens drar sig för att recensera sig själv, har den övergivit all litterär och publicistisk anständighet och borde i hederlighetens namn förbigås med tystnad, om det inte vore för min otacksamma plikt som recensent.

Ehuru motvilligt kan jag ha överseende med snitsarens tillgjorda språk och hans fåniga, uppdiktade alteregon, andra tecken på omognad att förtiga, och förvisso är det mänskligt att som pretentiös memoarförfattare skryta med sin originalitet och kokettera med sina dråpliga tillkortakommanden, men när snitsaren tror att den falska blygsamhet och den distanserat tillrättalagda självkritik han frossar i har något med ärlighet att göra, mår jag illa. Om någon haft omdömet och modet att upplysa författaren om skillnaden mellan lögnlöshet och sanning, hade dessa pinsamt tomma bekännelser aldrig behövt komma på pränt, och jag hade kunnat ägna min dyrbara tid som recensent åt viktigare ting.

Maskerad

”Varför är ni maskerad” frågade Aftonbladets fotograf när han fångade snitsaren på bilden ovan till vänster, därmed motiverande inläggets titel utläst som perfekt particip, medan bilden till höger, tagen av snitsaren själv för en månad sedan, illustrerar rubriken även i dess andra betydelse, ty om den enkla förklädnaden på Kårhuset i maj 1968, enligt inlägget ”Snitsarens morgon”, var oplanerad och frukten av stundens ungdomliga ingivelse, står snitsaren här fyrtiosex år senare framför spegeln och provar huckle, kappa och en på Buttericks inköpt häxnäsa inför ett födelsedagskalas där ett sjuårigt barnbarn påbjudit könsöverskridande maskerad.

Till skillnad från de flesta barn var snitsaren som liten måttligt road av att spöka ut sig offentligt, antingen det gällde att stå med stjärngossestrut på huvudet som i inlägget ”Ju” eller klä ut sig till gris, apa eller liten gumma som i inlägget ”Döda charader”, och när han i vuxen ålder motvilligt låtit sig maskeras exempelvis till jultomte har han hållit en mycket ironisk distans. I alla händelser har han sällan delat omgivningens barnsliga glädje vid upptåg av detta slag.

Snitsarens bristande maskeradintresse kan möjligen förvåna läsare som på detta och andra sociala forum tvingats möta hans verbala förklädnader, och helt visst kan snitsarens liv på internet i mångas ögon påminna om en maskerad, ägnad att roa eller i värsta fall förvilla och förarga. För att få en godtagbar förklaring till denna synbarliga brist på konsekvens i snitsarens och följaktligen även min egen personlighet, vänder jag mig för säkerhets skull till mig själv:

”Nej då! Någon medveten maskerad har det inte vart fråga om, allra minst med dolda avsikter bakom. Jag har ju liksom inte suttit och hittat på olika karaktärer bara för att skoja till det, som en del tycks ha trott. Om det varit möjligt hade jag hellre talat med en röst, men eftersom mina pseudonymer redan gjort sig hörda på de separata forum för vilka de en gång skapats, har jag i min initiala vilsenhet som oförberedd bloggare tagit hjälp av deras språk och deras berättelser, varvid alla introducerade röster har varit logiskt nödvändiga i sitt sammanhang. Att de därefter i takt med snitsarens tilltagande öppenhjärtighet successivt försvunnit, talar också emot min påstådda önskan att förställa mig. I själva verket hade den ärliga berättelse, som av allt att döma nu går mot sitt slut, inte varit möjlig utan hjälp av mina temporära ställföreträdare.”

Favorit i repris

Nedanstående inlägg, som publicerades på denna blogg för precis fem år sen, ger ingen trevlig bild av snitsaren, och även om han efter ett halvt decennium blivit mer fördragsam och numera är mindre angelägen att ventilera sina åsikter, har hans hädiska känslor inte förändrats i grunden. Många av snitsarens tillspetsade formuleringar i denna intervju har levt kvar som återkommande citat på hans blogg, och oavsett vad vi tycker om hans respektlösa inställning till traditioner och högtider, är det uppiggande att än en gång ta del av hans forna livskraft och skaparglädje.

Den egendomligt korta rubriken har tidigare ansetts betyda ”jul” på snitsarens språk, nujpraw, men efter vad jag erfarit borde det i sådant fall ha hetat ”Cel”, medan något ord ”ju” inte kan existera enligt tillgängliga transkriberingsregler. När jag emellertid konsulterar snitsaren i ärendet, suckar han bara trött: ”Vem bryr sig?”

Ju.

Även om snitsarens sköterska regelbundet tittar in på hans blogg och ibland till och med anlitas som korrekturläsare, har hon sällan eller aldrig synpunkter på bloggens innehåll utan lämnar detta bekymmer åt snitsaren, litande på hans goda omdöme. Snitsarens häpnad blev följaktligen stor, när samma sköterska nyligen helt opåkallat föreslog honom att skriva ett blogginlägg i anledning av den nära förestående julen. Hon framhöll ämnets aktualitet, och med tanke på snitsarens omvittnat respektlösa inställning till traditioner och motvilja mot fester av olika slag anade hon i förlängningen aparta åsikter och raljanta formuleringar som kunde stämma till eftertanke och locka till skratt. Även vi fann förslaget lovvärt, men när vi åter lägger fram det för snitsaren, viftar han avvärjande och säger:

– Låt oss tala om något roligare!

– Vad då till exempel?

– Vad som helst utom denna pseudohändelse.

– Du ska väl ändå fira jul?

– Fira är nog inte rätt ord. Snitsaren är helt likgiltig.

– Äter du ingen julmat?

– Butlern brukade laga grönkål och rödkål, men i år äter han väl lanttulaatikko och rökt sik borta i sitt pörte utanför Puumala. Hur hans landsflykt påverkar julbordet i Snitsarbo återstår att se. Snitsaren äter det mesta som inte gått på två eller fyra ben.

– Ingen julskinka alltså?

– Nej, så barbariska är vi inte i Snitsarbo. Möjligen köps något enklare animaliskt tilltugg åt dem som estimerar sådant. Varför vissa av årets dagar kräver särskild mat, har snitsaren över huvud taget aldrig begripit.

– Kommer det gäster?

– Ett fåtal, som föredrar att vara anonyma.

– Har ni julgran i Snitsarbo?

– Sköterskan nöjer sig numera med att ta in granris för doftens skull och tända stearinljus. Granar finns i skogen.

– Julklappar?

– Sådana förekommer fortfarande i Snitsarbo, ehuru sparsamt. Snitsaren själv har dock i huvudsak avstått från denna enfaldiga byteshandel vuxna emellan ända sedan 1968, då han av strikt egoistiska skäl hakade på en världstillvänd alternativrörelse i tiden. Hans aversion gäller även utbyte av presenter kring födelsedagar och liknande pseudohändelser, vilket de flesta i hans omgivning respekterar.

– Du kallar det ”byteshandel vuxna emellan”. Tydligen kan du tänka dig att göra undantag för oskyldiga små barn?

– Också snitsaren har ett hjärta, även om han helst låter sin sköterska bestyra alla gåvor praktiskt, eftersom han lider av svår presentfobi. Varje välment gåva rymmer en potentiell besvikelse, långt större än den glädje samma gåva förmår skänka i lyckliga fall. En övergiven present utstrålar en outsäglig sorg, ty den vittnar inte bara om en besviken mottagare utan lika mycket om en besviken givare.

– Överdriver du inte lite nu?

– En snitsare överdriver aldrig.

– Var det lika illa när du var liten?

– Till julafton och födelsedagar var det legitimt att önska sådant man åtrådde men inte fick på annat sätt. Ibland blev det rätt men någon garanti fanns inte. Oönskade presenter var naturligtvis än mer riskabla och kunde i värsta fall förödmjuka snitsaren båda vad gällde ålder och kön.

– Vad gjorde du då?

– Snitsaren bet sig i underläppen och undvek ögonkontakt.

– Fick du många misslyckade presenter?

– Världen är full av misslyckade presenter och snitsarens beskärda del var säkert inte större än andra barns, möjligen var han ovanligt känslig för det invecklade samspelet mellan givare och mottagare. Snitsaren minns hur han i treårsåldern fick ett litet tåg som efter uppskruvning kunde åka runt på en liten räls, men när givaren skulle demonstrera underverket vred han av fjädern och blev arg på sig själv och den dåliga leksaken. Den lille snitsaren tyckte trots haveriet att det var en fin present som han hade mycket glädje av, men givarens besvikelse låg ändå som en skugga över det stackars tåget. Måhända lekte snitsaren därför särskilt mycket med det sedan.

– Var det din far som gav dig tåget?

– Kanske det.

– Varför säger du inte det då?

– En intervju med snitsaren är inte rätt forum för primalterapi.

– Vi förstår?

– Knappast.

– Du kanske minns några lyckade presenter också?

– En födelsedag fick snitsaren efter önskemål ett antal små vilda djur av målad bränd lera, däribland även en tiger, en känguru och en isbjörn, vilka alla fick samsas på den afrikanska savannen med en tidigare omtalad liten svart docka av hårdplast. En annan gång fick snitsaren helt oväntat en en liten filmprojektor med tre filmer i form av tjugo centimeter långa styva plastremsor, var och en visande ett tiotal scener, där två alternerande bilder gav illusion av, visserligen begränsad men dock, rörelse. Mekaniken var så enkel att även en liten snitsare kunde förstå sig på den och när han tröttnat på ”Robinson Kruse” och ”Max und Moritz” försökte han tillverka sina egna filmer. Några år senare använde han projektorns linser till ett fungerande mikroskop, något som han en gång i ett anfall av hybris önskat sig men aldrig fått. I sammanhanget vill snitsaren också nämna det tidstypiska underverket ”View Master”, som visade tredimensionella bilder i en liten manick franför ögonen. Snitsaren kan än idag höra ljudet och känna trycket i pekfingret, när han med en liten spak på manickens högra sida succesivt matade fram bilderna. Medan många åldrande View Masterägare talar nostalgiskt om diverse fåniga Disneyfigurer, minns snitsaren amerikanska hajar, höga alper, mäktiga vulkaner och framför allt australiska urinvånare. En tredje av mycket få högteknologiska leksaker i snitsarens barndom var en så kallad raketradio, en mycket enkel kristallmottagare som av outgrundliga, troligen kommersiella skäl var inrymd i en decimeterhög raket. Via en liten öronmussla kunde snitsaren avnjuta åtminstone svensk radio närhelst han önskade, det vill säga även i mörkret efter sänggåendet. Denna apparat, senare ombyggd med en bättre antenn, var hans enda radio i många år.

– Ångmaskiner och elektriska tåg hörde väl också till den tidens avancerade leksaker?

– De senare såg snitsaren bara hos kamrater och de förra har han bara läst om i barnböcker.

– Någon ”mekanopojke” som Jan Myrdahl har du kanske inte heller varit?

– Snitsaren ägde några bitar, men var så vitt han minns måttligt road. Däremot köpte han för egna pengar en experimentlåda kallad Elektroman och en vinter försökte han länge med inspiration därifrån tillverka en fungerande mikrofon av kolstavarna från ett ficklampsbatteri. I brist på medhjälpare vid experimenten satte han sina burkar framför en gammal vevgrammofon och drog sladdarna in i ett annat rum, varefter det krävdes ett avsevärt springande fram och tillbaka, innan anläggningen fungerade. Till och med på julafton ägnade han sig åt denna föga eller intet gagnande telekommunikation, tills omgivningen fick nog.

– Fick du inte leka på julafton?

– Snitsarens sladdar ansågs möjligen vara i vägen för ett optimalt julfirande, men i övrigt fanns inga uttalade restriktioner. Den tystnad som vilade i hela huset på eftermiddagen mellan julmat och julklappar fann snitsaren dessutom behaglig.

– Hur var det på långfredagarna då?

– Snitsarens kan inte minnas någon av dem.

– Fick du leka och stoja som du ville eller måste du sitta tyst på en stol och lyssna på kyrkklockorna?

– Snitsarens barndomshem var kliniskt rent från religion. Däremot berättade hans mor mer än en gång om sina stränga schartauanska förfäder som inte ens tilläts hålla i en sax på söndagarna. Att det fortfarande fanns människor som trodde att det fanns en gud, förstod inte snitsaren förrän han kom till skolan.

– Hur firade ni annars påsk?

– Med ägg, prinskorv och marsipan och i bästa fall vårväder ute.

– Och övriga högtider?

– Det finns ett fotografi där en fyraårig snitsare står och gapar med fingrarna i munnen och en dumstrut på huvudet bland i övrigt glada människor. Tydligen deltog han i något luciafirande på moderns arbetsplats, men något minne därav har han inte, vilket han måhända skall vara tacksam för. På baksidan av kortet har modern skrivit att snitsaren förklarat fingrarna i munnen med att han ”lekte att tungan var en fågel”. Däremot erinrar sig snitsaren att han en gång på håll åsåg barnens lekar runt en midsommarstång i en park i Stocksund.

– Men du deltog inte?

– Bortsett från en traumatisk termin i en dansskola i tolvårsåldern, tog snitsaren inga steg till musik förrän i vuxen ålder och inte heller då med någon entusiasm. Han gick en kurs i polskedans för att bättre förstå vad han spelade på fiolen men tillämpade ogärna sina torftiga kunskaper utanför klassrummet och numera är det länge sedan han ens försökte svänga sina magra.

– Dansar du inte runt midsommarstången heller?

– ”Små grodorna” kräver inte så mycket.

– Så du tycker inte att det är fånigt att hoppa omkring och härma olika djur?

– En vuxen snitsare har inget emot att göra sig löjlig.

– Vi har hört att du ibland svarat för musiken i sådana sammanhang?

– En skäggig man med fiol gör sig alltid bra vid en midsommarstång, medan den knappt hörbara musiken är av underordnad betydelse. Snitsaren har för övrigt även vid några tillfällen spelat rollen som jultomte, ehuru en mycket karikerad sådan.

– Hade ni jultomte, när du var liten?

– I kultiverade hem låg julklapparna snyggt under granen tills de delades ut.

– Med julklappsverser på hexameter?

– I kultiverade hem förekom mer sällan brukspoesi av detta slag. Snitsaren själv bidrog någon gång med nonsensverser på sina paket, som en uppskattad juvenil markering, men i övrigt delades klapparna ut lyrikfritt. Tildo brukar däremot excellera i nödrim, haltande meter och krystad ordföljd, så som genren kräver.

– Du kanske också slapp stå i sjömanskostym och deklamera högstämda dikter på nyårsafton?

– Rätt gissat. Storslagen känslosamhet ansågs löjlig.

– Hur firade man nyår i ”kultiverade hem” då?

– Man lyssnade på radio, vilket den lille snitsaren fann spännande emedan han då kunde få höra godbitar ur årets idrottsreferat i repris. Eftersom det saknades radio där snitsaren bodde under sommaren när många viktiga friidrottstävlingar avgjordes, var dessa nyårskrönikor guld värda även om guldkornen givetvis var få och spridda. Också i Snitsarbo brukar radion stå på när klockan närmar sig tolvslaget och Kristina Adolphsons och Christofer Murrays välklingande röster försöker göra sig hörda i det tilltagande oväsendet av raketer utanför fönstren.

– Jumper brukar hävda att champagne och raketer är, som han gärna uttrycker det, ”vulgävt”. Med kännedom om er inbördes bloggmytologiska relation gissar vi att du tycker likadant?

– På nyårsafton vaknar den slumrande aristokraten i snitsaren och framtänderna växer fram över underläppen. Han brukar gå ut på balkongen en stund och åse hur populasen roar sig, konstaterande att ”champagne och vaketev äv vulgävt”. Därefter går han in och sätter på radions ”La Réjouissance” av Händel på högsta volym.

– Det sägs att du har särskilt starka skäl att tycka illa om raketer?

– En valborgsmässoafton i början av 1950-talet träffades snitsarens oskyldiga barnansikte av en exploderande raket från det stora officiella fyrverkeriet vid majelden i Stocksund. Nästa dag kom han till skolan med ett stort öppet sår på högra kinden och ännu i dag syns ett ärr efter händelsen. I det perspektivet är ”vulgävt” ett tämligen försiktigt invektiv. Till yttermera visso föll ännu en raket, eller åtminstone resterna därav, ner på snitsarens huvud, när han ett halvt sekel senare passerade ett fyrverkeri vid Kungsträdgården. Dessbättre hade pjäsen redan detonerat, varför blodvitet blev mindre omfattande denna gång.

– Har du månne fått champagneflaskor i huvudet också?

– Snitsarens högdragna attityd gentemot nämnda dryck grundar bara på dess roll som symbol för fest och glädje. Sann lycka behöver inte manifesteras, och där den saknas lockas den inte fram av lite bubbel.

– Som aristokrat dricker du kanske bara årgångsviner?

– Nej fy fan!

– Är det också ”vulgävt”?

– Ja, i synnerhet när namnen på flaskorna uttalas på god franska.

– Vanligt hederligt svenskt brännvin då?

– Ju hederligare desto vulgävave, i synnerhet när drycken ledsagas av gamla fina snapsvisor, som traderats i många släktled.

– Innan vi fortsätter denna redan alltför långa intervju, kanske du för enkelhets skull vill ge oss hela listan över ”vulgäva” drycker?

– En gammeldansk på ett trevligt danskt gästgiveri, äkta bayerskt öl i en genuin Bierstube, hembryggd lobber på en mysig irländsk pub i hjärtat av Dublin…

– Man kunde tro att du är nykterist?

– Snitsaren dricker av estetiska skäl mycket lite alkohol. Han saknar principer, men hyser en genuin motvilja mot alkohol som kulturyttring.

– Du är tydligen ingen festprisse?

– Ju större och finare fest, desto mindre och fulare snitsare.

– Är det inte roligt att träffa människor?

– Några sådana har snitsaren aldrig mött på fester.

– Brukar du tacka nej, när du blir bjuden?

– Tillräckligt ofta för att anses egensinnig. Snitsaren går hellre på begravning än på femtioårskalas och bröllop.

– Du har aldrig gift dig med din sköterska?

– Hon har inte gift sig med mig heller.

– Varför?

– Ingen av oss har funnit skäl.

– Många menar att äktenskapet har symboliskt värde och ser ett bröllop som något stort att minnas tillsammans?

– Symboler för verkligheten kan varken dölja eller förändra den och snitsarens minnen av sin sköterska handlar om annat än fåniga fester.

-Till exempel vad?

– Det ska du skita i.

– Törs vi gissa att du inte heller kommer att stå och hurra när kungabarnen gifter sig nästa år?

– Duktig murvel!

– Tycker du inte om några traditioner alls?

– Nej, inte som traditioner.

– Hur menar du?

– Att något gjorts många gånger förr, är inte skäl nog att göra det igen. Även om tidigare goda erfarenheter är värda att beakta, är varje händelse unik och bör bedömas som sådan. För en snitsare har traditioner inget egenvärde.

– Inte ens gamla fina traditioner?

– Ju äldre och finare traditioner, desto respektlösare snitsare.

– Du lär någon gång ha uttalat orden ”Fuck tradition!”. Stämmer det?

– Så kort och kärnfullt formulerar sig aldrig en snitsare, även om han stundom håller med i sak.

– Vad tycker du om alla dem som uppskattar och håller på traditioner?

– Whatever helps them through the night.

– Hur menar du?

– Vi har alla våra perversioner.

– Följer du inga traditioner själv?

– Snitsaren tar del i många utan att följa dem.

– Till exempel julen?

– Det brukar vara enklast, även om det hänt att snitsaren avstått.

– Helt och hållet?

– I ungdomen tillbringade snitsaren en hel jul i en övergiven studentkorridor.

– Frivilligt?

– Ja.

– Men i år tänker du vara social och hålla god min?

– Snitsaren lovar ingenting.

– Vågar vi önska dig en god jul?

– Varför just jul?

¤

Second hand 2

Den målning med skånskt motiv, som min far gjort i sin tidiga ungdom, och som visats i föregående inlägg, har lockat till efterforskning. Konstnärens andre son, det vill säga min bror, har med ledning av fotografier funna på internet föreslagit att bilden föreställer kyrkan i Gladsax utanför Simrishamn, något som ytterligare styrkts av ett flygfoto där också övriga avbildade byggnader kunnat identifieras. Enligt tillgängliga släktpapper ska konstnärens farfar, det vill säga min farfars far, Nils Tuvesson (1830-1896) år 1861 ha köpt hemmanet nr 20 i Gladsax, där han sen bott till sin död och där min farfar Thure Nilsson, sedermera Neymark (1870-1933) växt upp för att senare i livet gissningsvis ha besökt byn i sällskap av sin son, vilket borde ha varit tillräckligt skäl för denne att dokumentera platsen konstnärligt.

När jag inspirerad härav letat vidare bland fotografier på internet, har jag till slut funnit vykortet här ovan, som inte bara gjort all diskussion kring motivet i min fars målning överflödig, utan också avslöjat konstverkets tillkomst. Tydligen har den unge målaren inte alls fångat miljön på plats i Gladsax utan suttit hemma i Malmö med en mer lätthanterlig, tvådimensionell förlaga, låt vara förknippad med minnen från trakten, i synnerhet för konstnärens far som troligen gått såväl i skolan som i kyrkan på bilden, och som i min livliga fantasi berömt, ramat in och hängt upp sonens målning på väggen, där den funnit en fristad undan den unge upphovsmannens självkritik, tills den långt senare vid boets delning åter kommit i dennes ägo och sparats som minne, väl dold för världen i en kartong, innan den återfunnits efter ett halvsekel och till slut uppmärksammats på denna blogg.

Den avslöjande överensstämmelsen mellan min fars målning och det upphittade vykortet har visserligen mer än väl tillfredsställt min önskan att finna sanningen, men i stället för att glädjas däråt har jag känt mig snopen och mindre angelägen att visa upp fyndet, som i ett slag förändrat min syn på målningen, inte bara som unik dokumentation av tid och plats utan även som självständigt konstverk, trots att detta varken har förändrats fysiskt eller visuellt utan fortfarande fångar ljuset i motivet likadant och borde förmedla samma närvarokänsla.

Att konstnärer tar hjälp av befintliga bilder för att skapa nya är inte ovanligt, och som framgått av ett flertal inlägg på denna blogg har inte heller snitsaren dragit sig för att använda de förlagor han behövt i form av egna och andras fotografier eller till och med kollegors verk, antingen inspirationen har varit uppenbar och redovisad som i Katalognummer 50, eller omöjlig att ana som i Katalognummer 7. Mindre vanligt är att måla landskap på detta sätt, och såvida konceptet inte valts med särskild avsikt, torde motiv från vykort ha extra låg konstnärlig status, troligen för att det förknippas med ängsligt och petigt avbildande, möjligen med Hitlers ungdomskonst som kuriöst exempel.

Men konstnärer sysslar inte med idrott eller cirkus och konst ska inte bedömas efter svårighetsgrad utan efter sitt eget uttryck, hur detta än har åstadkommits, och eftersom varje enskilt konstverk är fysiskt unikt, borde det kunna betraktas som sådant oavsett grad av originalitet och självständighet. Att någon varit först med sitt sätt att måla och blivit berömd för detta, betyder inte nödvändigtvis att efterföljare, epigoner eller ens rena plagiatörer har gjort sämre målningar i sig. Men upplevelsen av ett konstverk är alltid beroende av vad som är känt om det, och när det gäller min syn på den målning som har föranlett denna diskussion, är den naturligtvis i högsta grad färgad av min nära relation till konstnären. Som antytts i föregående inlägg dikteras mitt intresse för hans verk och dess historia möjligen av en undermedveten önskan att se honom som en potentiell kollega, och ytterst kanske en far att känna gemenskap med.

Yrkesval

Denna lilla målning, som av allt att döma utförts i olja på papp utan föregående grundering, är signerad ”Ejnar Neymark 1919″, det vill säga när min far var 15 år gammal. Då jag inte återfunnit konstverket förrän långt efter att konstnären och andra som kunnat ge upplysningar därom gått hädan, törs jag inte gissa vilken gård och vilken kyrka som avbildats, men någonstans i Skåne bör det ha varit, möjligen utanför Malmö där min far bodde, men troligare på Österlen, där han ännu hade kvar äldre släktingar. Det har sagts mig att han i sin ungdom, kanske mot betalning, förevigat folks boställen i välliknande målningar, av vilka denna möjligen haft ett speciellt affektionsvärde och sparats. Hur som helst tycker jag att han har fångat ljuset i bilden på ett sätt som lovat mer, men hur omfattande hans tidiga försök på måleriets bana varit, får jag aldrig veta.

Om snitsaren har ärvt konstnärliga anlag från någon av sina föräldrar, torde det ha varit härifrån, ty hans mor var efter vad hon själv påstod helt oförmögen att rita, vilket möjligen bekräftas av hennes gymnasiebetyg, där man bland idel mycket höga betyg hittar ett svårförklarat BC i teckning. Förutom den lovande målningen här ovan efterlämnade fadern också ett antal välgjorda teckningar, men om hans konstnärliga ambitioner vet jag ingenting, och efter vad jag har förstått tänkte han sig snarare en framtid som författare efter att bland annat ha vunnit en novelltävling i ungdomen. Några brev från hans tid som byråchef på Arbetsmarknadsstyrelsen, där han klagar över att ”vara tillbaka i selen” efter semestern, skvallrar om att han kunnat önska sig en friare syssla, men därvidlag skilde han sig knappast från flertalet kollegor, och lika lite som poeten Ragnar Thoursie haft anledning att beklaga sin tid som byråchef på samma statliga verk, torde snitsarens far ha betraktat sin kreativa begåvning som förlorad i byråkrati. Möjligen tillfredsställde han skrivlusten i sina avhandlingar, tidningsartiklar och böcker om yrkesval och yrkesvägledning, där ”Ungdomens yrkesbok” i tre band tycks ha givit ett visst utrymme att ta ut svängarna. Utdraget nedan är hämtat ur introduktionen till skogsarbetarens yrke, sådant detta tydligen gick till ännu på 1940-talet:

”Det är en gnistrande kall marsdag. Solen står högt på himlen, men temperaturen håller sig omkring minus femton grader. Snötyngda står skogens träd, och sjön framför oss ligger som en bländande vit, jättestor matta. Men här och var i det vita ser man gulbruna fläckar – timmerstockar, som skogskörarna forslat ner. Och från andra sidan sjön når oss ljud av sågars rasslande och yxors taktfasta hugg mot trädstammarna – ljud, som ger en känsla av liv åt den annars så vintertysta skogen. Vi spänner på oss skidorna och följer efter skogvaktaren, som sätter kurs rakt över sjön – över till den avverkningsplats, varifrån ljuden av sågar och yxor kommer. Skogsbacken på andra sidan sjön kommer närmare och närmare. Vi ser, att det är liv och rörelse där borta, och snart urskiljer vi dem tydligt – huggarna. Just som vi kommer fram, dalar en väldig tall med ett brak till marken. Gärningsmannen – en gammal gråhårig arbetare av den där seniga typen – rätar på ryggen, ställer ifrån sig sågen, torkar svetten ur pannan och säger: ”Den föll , som den skulle, den”.”

Snitsarens komplicerade förhållande till sin far har antytts i tidigare inlägg, och när jag här lämnat plats åt några av den senares efterlämnade vittnesmål om sin existens, kan det ses som ett försök att återuppta ett samtal mellan far och son, som hastigt avbrutits i en tid när de båda ännu saknade förmåga att nå fram till varandra. Vad byråchefen hade tyckt om snitsarens yrkesval om han fått leva längre med bibehållen talförmåga, får jag aldrig veta, men troligen hade han haft lika svårt som de flesta andra att förstå levnadsberättelsen i inlägget ”Arbetets son”. Min tanke är emellertid att snitsaren hade mer gemensamt med sin far, än åtminstone han själv förstod som ung, och att de skillnader som visat sig senare snarare berott på yttre omständigheter och tidernas förändring än på skillnader i personlighet. Om studentexamen ännu på faderns tid sågs som en förpliktande exklusivitet, betraktade snitsaren sina akademiska studier som en självklarhet, vilket gav utrymme för lättsinne, och när möjlighet visade sig, främst i form av gynnsammare ekonomiska förutsättningar, lämnade han den förväntade banan. Då snitsaren aldrig sett sitt målande och tecknande som ett aktivt yrkesval och alltid dragit sig för professionella kontakter med det samtida konstlivet, har han trots sitt konstnärliga allvar och självförtroende ogärna kallat sig konstnär. När han som tillbakablickande pensionär likväl har valt att göra detta, deklarerar han bara sin brist på annat yrke.

Förberedelse

 

 

”Förberedelse” är titeln på en diktsamling som utkom på Bonniers förlag 1943. I den sedermera berömde upphovsmannens verkförteckning saknas emellertid denna debut, som poeten själv i efterhand avfärdat med omdömet ”efterklangs efterklang”. Medan de flesta skulle förbli stolta över det temporära erkännandet, har han uppenbarligen i ljuset av poetisk nyorientering och större framgångar funnit sitt ungdomsverk pinsamt omoget och osjälvständigt, och troligen är det just dess ursprungliga upphöjelse som bekymrat honom. Den anspråkslösa titeln till trots har han en gång tyckt att diktsamlingen var bra, och tanken att någon ska tro att han även senare stått vid sitt omdöme, har stört hans konstnärliga fåfänga.

Skam över detta slags synder hör annars mer hemma i ungdomen, där smaken förändras fort och benägenheten att skämmas möjligtvis är större. I snitsarens inlägg ”Att spara sitt liv” berättas hur hans försök att föra dagboksanteckningar aldrig hann bli mer än några veckor gamla innan de revs ut, och av hans första målningar hamnade flertalet snart i en pärm märkt ”Makulatur”, för att senare verkligen makuleras i enlighet med den renhetssträvan som beskrivs i inlägget ”Nollvisionen”.

Samma öde hade även målningen ovan rönt, om inte en äldre släkting hade fått syn på och önskat den som födelsedagspresent av den unge och lättsmickrade konstnären, som ännu saknade förstånd att vakta sitt verk. Som synes har han målat av en välkänd Renoirmålning, men det lilla formatet i kombination med oskolad teknik och primitivt färgseende har givit denna ”efterklang” en lättköpt romantisk ton som han senare har haft svårt att fördra, och även om tavlan är dekorativ och alltid har prytt sin plats i den framlidna ägarinnans sommarstuga, har den länge varit en källa till obehag för konstnären som vårdat sitt ömtåliga rykte. Till skillnad från poeten ovan har han saknat ett erkännande som kunnat dölja och förlåta hans ungdomssynd, och medan hans senare verk har förblivit okända, har detta tidiga, gulliga alster kunnat ses av många som i hans fantasi bibringats en alltför torftig bild av honom som konstnär. Vid något tillfälle lär han ha raderat årtalet i dedikationen på tavlans baksida för att inte skylta med sin relativt mogna ålder i sammanhanget, ty när han målade, ramade in och gav bort alstret, det vill säga när han uppenbarligen själv ännu uppskattade det, var han tjugotvå år gammal och ingen nybörjare.

Som åldrad bloggskribent med perspektiv på livet och en ambition att vara ärlig är jag mer fördragsam med mina ungdomssynder och jag ser det förljugna i den yngre konstnärens omsorg om sitt rykte. Den osjälvständiga lilla målningen är naturligtvis inte i konstnärlig nivå med hans senare verk, men som förberedelse för dessa har den haft sitt värde, liksom ett flertal andra, nu dessvärre förstörda miniatyrmålningar, där han använt samma förenklade teknik för att snabbt hitta rätt bland färgerna. Jag minns ännu hans ogrumlade upptäckarglädje, och som erfaren konstnär med en desillusionerad syn på måleriets möjligheter törs jag se tavlan som ett vittnesbörd om och ett uttryck för den kanske lyckligaste tiden i hans och mitt målarliv.

Och när jag i dagarna erfar att den ovan omtalade, icke erkända debutsamlingen ”Förberedelse” kommer att ingå i en ny utgåva av författarens samlade dikter, kan även jag med gott samvete upplåta ett katalognummer i min verkförteckning åt den tidigare ratade målningen, varvid den lämpligen får titeln ”Förberedelse”.

Den unge Vilgots lidanden

 

.

När Vilgot Varulv nyligen efter ett enhälligt beslut i vänkretsen lämnade över sitt konto på facebook till Tor Neymark, tvingades denne av säkerhetsskäl dölja delar av sin företrädares historia. Om detta har jag inget att säga, ty livet på facebook kan vara svårt att förutse, och jag hade antagligen handlat likadant själv i samma situation.

På snitsarens blogg bör emellertid så lite som möjligt förtigas, och efter att jag fått tillgång till sagda kontos arkiv, kan jag publicera nedanstående ocensurerade utdrag ur Vilgot Varulvs så kallade tidslinje från hösten 2010, det vill säga från den tid när den nu avgående kontoinnehavaren ännu var ung och ofördärvad av livet på facebook. Det är sant att han mycket motvilligt lät sig övertalas att öppna sitt konto, men att skylla hans kommande svårigheter på dem som uppmuntrat honom in blanco, vore att göra såväl dem som honom orättvisa, ty var och en har i mån av förstånd ansvar för sina handlingar, och som Vilgots förmyndare tar jag på mig min självklara del. Även om jag ogärna identifierar mig med honom, har jag som hans skapare lånat honom mina känslor, och hans första trevande tid på facebook har speglat såväl min motvilliga nyfikenhet på detta forum som mina svårigheter att finna mig till rätta där. Möjligen anar jag även en önskan hos mig att slippa snitsarens språkliga diktat till förmån för spontanare sätt att uttrycka tankar och känslor.

För en fullständigare bild av Vilgots väg till gemenskapen på facebook borde jag också ha redovisat kommentarerna till nedanstående rader, ty Vilgot tycks inte ha lämnat sina vänner oberörda. Medan han väckt beskyddarinstinkt eller rentav moders- och faderskänslor hos de flesta kommentatorer, har andra haft svårare att fördra hans oskuldsfulla självömkan, och hos någon har hans ordval till och med framkallat illamående. Men alla har de haft en plats i hans hjärta, och på Vilgots vägnar vill jag tacka dem som med kärlek, förakt eller bara svalkande likgiltighet hjälpt honom under hans besök på facebook och i det hårda liv han mött utanför den ABC-bok han en gång skapats för och som han äntligen har fått möjlighet att återvända till.

*

Vilgot Varulv är född 2 januari 1979.

18 september 2010
Vilgot Varulv går med i Facebook

18 september
Vilgot Varulv har ändrat sin profilbild

2 oktober
sitter och gnuggar tänderna. Lite lessen.

3 oktober
har fått flera vänner än tänder.

4 oktober
tycker att facebook är vimsigt

5 oktober
har nio vänner nu detär jätteroligt fast svårt för först fick jag två vänner sen fickjag tvåtill sen kom det fyra till som jag trodde ville vara vänner med mej så jag klickadepå lägg till som vän men det var bara en som hade lurats och en tant som såg lite sträng ut på bilden vill inte alls vara vänmed mej fast jag inte hade frågatdet var jätteskämmigt

5 oktober
ville skriva mera fast då komdet att för lång staus Det är en som ser snäll ut som kanske vill vara vän med mig menjag vågar inte klicka på lägg tillsom vän för då kanske han tror att jag frågar honom och kanske svarar det kan du fetglömma din snabeltandade tiger Fast det är rolikt att ha vänner men varför ärr det så krångligt i livet

6 oktober
tyckeratt detär så svårt på facebook Jagg har klickat på hjälpcenter men allt är så krångligt o ja vågarinte göra allt roligt som finns för tänk om dom tyckar att jag ärdum

(Här försäkrar kommentatorer samstämmigt att Vilgot inte alls är dum).

6 oktober
Vilgot Varulv har ändrat sin profilbild

6 oktober
Vilgot Varulv har ändrat sin profilbild

7 oktober
tycker att facebook är prisis som kompisrutan visst?

8 oktober
sitteroch undrar vad debila betyder jag är lite räddoch lessen

8 oktober
tyckeratt det är såkonstigt för domfrågar hela tiden vad gör du just nu. mzan kanväl inye skriva varje gång då blir det tjatigt

9 oktober
puffade startnm ja han med långa namnet för han hade puffat mig mendet hände ingenting. tänk fall jag skulle heta vilgot vilgot varulv detskulle vara tokigt

10 oktober
sitter i skogen har sprungitvilse på orintering

11 oktober
sitter ensam på en sten skogen ä full av lingonben

11 oktober
Vilgot Varulv har ändrat sin profilbild

11 oktober
harföreslagit två vänner till varandra jag skickade till båda vardet rätt. annars är livet lite sissodär jag går och går och går. myckehungrig har bara ätit lingon

12 oktober 2010
är tröttoch hungrig bara äcklig mossa

13 oktober
såg en tant i skogendå blev jag glad och vinkade då skrekhon iiiiuiu och sprang men hon glömde korjen och vetni vad son va i den haha maaaaaat

13 oktober
vågar inte ätav godabullarna i korjen tänka om tanten kommer tillbakja då blir hon lessen jag är sårädd att göra fel hur ska jag göra

(Eniga kommentatorer uppmanar här Vilgot att äta av bullarna. Några föreslår  olika sätt att kompensera tanten i efterhand. Men Vilgot tvekar)

14 oktober
tog ingen bulle vågade intw fast jag hitaa påett knep jag gömde mig bakom en sten och väntade när tanteb kom tillbaka och hämtadekorgen medallabullna nu är alltingsom det va va förut mengott samvete är viktigst inteatt få bulle men jagär jättehunfrif

15 oktober
sitter och tändker att den somär snäll måste va mycke stark detär inte jag

16 oktober
är ändtlingen hemma

17 oktober
äter och äteroch äter

17 oktober
är lessen för har så tjocka fingrrar så attjag skriver fel jag glömmer hoppaöverk nappen så ordena sitter hop och jag hariinte lärt mej tabortknappen och stora bokdtäver knappen

18 oktober
titta på video elefantmannen detär synn om honon men när dom blirsnälla mot elefatmanneb blirjagglad och får tårar i ögonen om man kan gråtaär man ingen varulv visst

18 oktober
tittar på elefantmanneen igen han ropar ajmnotenanimel ajmejomen biiing jag vetdet betydder jagär inte jur jagär em människa han är prsis som jag

19 oktober
sitter och funderar jag vet en sim heter magnus uggla men hanär ingen uggla som säger ho hoooooooooooooooo jag vet en som heter björn gädda det skulle ju va tokigt om hanva båda varför tror alla attjag är en varul bara för att jag är ful pch heter varulv iefternamn

20 oktober
tycker att facebook är presis som att titta in i förnster och sehur aölla bor fast man inte får när jag gorde det ropade dom pipingtom till mej så jag blev lite lessenmen på facebook får man titta in visst

21 oktober
är glad att ha vänner. Elva stycken är ganska lagom. Om man har flera hundra vänner blir det jobbogt om man ska ha kalas. Visst?

24 oktober
har varit på Junibacken. Det var egentligen mest för barn men vi vuxna tyckte också att det var ganska trevligt.

25 oktober
har lärt sig så mycket på facebook. Jag kan alla knapparna som heter tangenter utom dom som är längst upp och längst åt höger. Det tar lång tid att skriva för jag måste ändra hela tiden. Jag har en ordbok som jag tittar i. Det tar lång tid men till slut blir det rätt. Fast jag har inte lärt mig att skriva tufft ännu.

(En kommentator föreslår att Vilgot ska skriva på engelska, för att få det tuffare. Som om Vilgot inte har det svårt nog ändå)

26 oktober
tycker att det är bra att ha vänner för då kan man utbyta tankar och få nya ideer.

27 oktober 2010
ville köpa Alpro sojadryck. Jag tänkte pröva blåbärssmak som min vän Mats Karlsson tycker om men det var bara yogurt med lock. Jag ville ha sån fyrkantig med sugrör.

27 oktober
förstår att man inte ska vara ivrig när ska vara vän för då blir dom rädda och vill inte vara vän mer. Visst?l

28 oktober
har börjat säga fejsan i stället för facebook.

29 oktober
tycker att det är kort och bra att säga fejsan i stället för facebook. Hejsan fejsan har jag börjat säga når jag kommer till facebook. Jag tycker att det är viktigt att skoja ibland. Visst?

(Dessa rader framkallade den kärnfulla kommentaren: ”Hu. Funderar på varför denna status gör mig lite illamående”)

29 oktober
har gått en promenad. Det var vackert väder men jag hade mössan på mig för det är viktigt att inte bli kall om huvudet. Det är ju inte sommar längre.

30 oktober
ska börja på friskus och svettis.

30 oktober
tycker att facebook är dumt. Det står att jag gillar nånting samma sak två gånger på engelska som jag inte vet vad det är. Man kan ju inte gilla om man inte vet vad det är.

31 oktober
är glad igen. Nu är dom konstiga gillasakerna på engelska borta. Det kanske är min vän Karlsson med trollkarhatten som har trollat. Nu är bara elefantmannen kvar och honom gillar jag på riktigt.

1 november
ska kanske börja börja på yoga. En del tror att yoga och jogga är samma sak men det är det inte. Yoga är jogga inomhus kan man säga. Visst?

2 november
Har tröttnat på yoga och friskus och svettis. En del säger att de går på friskis när de menar friskus och svettis. Det är nog för att de tycker det är äckligt att säga svett. Visst?

3 november
har börjat jogga. Jogga är bättre än yoga för då är man i friska luften. Men det är viktigt att ta varma kläder så att man inte blir kall.

4 november
har joggat lite i skogen. Då kom det en och sa Varför står du här och glor för. Då blev jag lite lessen

5 november
smetade bomull på taggarna så att dom inte ska ropa dumt när jag joggar i skogen. Visst var det en bra ide?

(”Nä!”, svarar en kommentator).

6 november
har joggat under en gran, där ingen såg.

7 november
ligger under en gran och tänker.

8 november
övar sig att vara ensam. Det är lättare att vara ensam om man vet att man har vänner. Visst?

9 november
har lärt sig att inte vara rädd i skogen för skogen är fattig mans tröja. Visst?

(”eller fattig mans blöja”, påpekar en kommentator)

10 november
sitter under en gran och funderar. När man går vilse ska man krama ett träd, men man kan vara snäll och tycka om träd fast man inte har gått vilse. Visst?

(”En gång när jag kramade ett träd kom det en gubbe och ville såga ner det”, berättar en kommentator, vilket gör Vilgot orolig. Det handlar, visar det sig, om kommentatorns barndomsminnen från almstriden i Kungsträdgården 1971)

11 november
har blivit vän med en gran. Fast den är inte på facebook.

16 november
sitter under sin gran och tänker att livet ändå är fint.

17 november
har byggt en koja. Den är jättejättejättejättemysig.

18 november
lyssnar till den granens susning
vid vars fot hans bo är fästat

21 november
Bättre en vän i skogen än tio på facebook

19 december
Vår vän Vilgot sover sedan en tid sin vintersömn i sin koja vid foten av en gran i skogen, varför nedanstående undersökning publiceras med dennes tysta medgivande via fullmakt.

Vilka ord använder du mest på Facebook?
Här är Vilgots absoluta favoritord:
Visst, Facebook, Vänner, Vän, Sitter, Fast, Lite, Skogen, Lessen, Yoga, Säga, Kanske, Gran, Skriva, Mej, Lärt, Jogga, Heter, Vikt

Rörligt mål

 

.

Att man inte kan gå ned två gånger i samma flod, lär vara en tanke hos filosofen Herakleitos som fått sin ofta citerade formulering av Plutarchos, men med tanke på den förres epitet ”Den dunkle” avstår jag från varje försök till tolkning. För att anknyta till föregående inlägg och ännu något dröja kvar vid sommarens äventyr vågar jag mig i stället på en mer närliggande travesti: ”Man kan inte gå upp två gånger på samma fjäll”. Förutom att förutsättningarna för bestigning av Sveriges högsta berg, Kebnekaises sydtopp växlat med årstider och väderlek, något som en snopen snitsare och hans följeslagare nyligen fick erfara med brutal klarhet, har den hägrande fjälltoppen som sådan ständigt ändrat såväl storlek som form. I Bonniers Konversationslexikon, tryckt 1942, uppges dess höjd över havet vara 2123 meter, det vill säga tjugofem meter mer än idag, samtidigt som den numera snöfria Nordtoppen tycks ha haft en arton meter hög toppglaciär på sommaren. Ungefär sådana bör de geografiska förutsättningarna ha varit för den turist, vars bedrift intygas i ett dokument, som nyligen presenterats för och fotograferats av snitsaren och som påpassligt publiceras ovan som ett fantasieggande vittnesmål från en tid, när fjälltoppar inte kryllade av turister så som på snitsarens bilder. Enligt uppgift ska den omvittnade bestigningen ha skett i en mindre grupp ledd av en samisk vägvisare med det förtroendeingivande efternamnet Blind, och som färdkost sägs russin ha nyttjats, men i övrigt är omständigheterna och detaljerna oklara kring äventyret, och då jag envist följer snitsarens regel att inte namnge dennes levande anhöriga, får även ”fröken” här ovan förbli anonym, därigenom representerande alla de okända som genom åren satt sin fot på Sveriges högsta topp, var denna än befunnit sig.

Vykort

Enklare och snabbare möjligheter att sända såväl hälsningar som bilder har gjort traditionella vykort allt mer sällsynta, men i min ungdom hörde det till att skicka sådana när man var på resande fot, och i inlägget ”Into the wild” visar snitsaren några exempel härpå från en längre cykeltur 1974. Under en tågluff trettiotvå år senare tillsammans med sin sköterska (och några av sina alter egon), hade han anammat modernare sätt att kommunicera, och på sidan ”Resor” visas de brev han sände sina läsare på forumet Hotmail, fortfarande dock utan möjlighet att bifoga bilder. Bättre rustad i detta avseende var han under sitt senaste äventyr, en nyligen avslutad fjällvandring i Kebnekaisemassivet, och exklusivt för denna blogg visas här nedan några vykort därifrån, tagna med hans enkla mobiltelefon (kompletterade med bilder från en färdkamrats mer avancerade dito, markerade ”Foto A”).

   ¤

 

Vandrare på väg från Nikkalouokta mot Kebnekaise fjällstation med Singitjåkka, Tuolpagorni, Vierramvare och Kebnekaise ännu i fjärran.

   ¤

.

Tarfalabron västerut med Tuolpagornis omisskännliga profil som riktmärke rakt fram. (Foto A).

  ¤

 

Tarfalajåkk sedd från Tarfalabron.

   ¤

 

Tältplats vid Kebnekaise fjällstation i sluttningen mot Laddjovagge med jättarna Singitjåkka och Tuolpagorni i bakgrunden.

   ¤

 

Kitteldalen med Kittelbäcken.

   ¤

 

Kittelbäckens källflöden nära Kittelsjön speglar kvällssolen mellan Tuolpagorni och Vierramvare.  (Foto A).

  ¤

 

Kittelglaciären.

    ¤

 

Tältplats i Kitteldalen. Där bakom syns Kittelglaciären och uppe till höger kanten av Kebnekaises sydtopp, som utrustade alpinister kan nå från detta håll medan vanliga vandrare måste välja Västra leden över Vierramvare till vänster på bilden och Kaffedalen.

    ¤

 

Västra leden, tydligt rösad med rödmålade stenar men knappast någon bekväm promenadstig, går över Vierramvare (1711 m öh) med en efterföljande förlust av 200 höjdmeter på vägen mot Kebnekaises sydtopp. (Foto A).

    ¤

 

Kaffedalen mellan Vierramvare och Kebnekaise, ett lämpligt rastställe inför den mödosamma klättringen uppför berget till vänster (eller till höger på hemvägen).

    ¤

 

Den nya av de två toppstugorna någon kilometer från sydtoppen, att söka skydd i vid dåligt väder men folktom en varm, vindstilla och solig dag som denna.

    ¤

 

Rastplats i glaciärkanten inför bestigning av sydtoppen hundra meter bort. Här lämnas eventuell packning, och välinformerade och förutseende vandrare skor sig med hyrda broddar. Övriga stackare får nöja sig med att nå halvvägs uppför toppglaciären, där de upptäcker att den varma sommaren och många fötter har förvandlat den annars framkomliga snön till en iskana. Sydtoppen sägs nu ligga 2098 meter över havet, varav 38 meter utgörs av glaciären som stadigt smälter, varför de två som på bilden har tagit sig upp på Sveriges högsta berg lär vara ute i grevens tid. Den blott en meter lägre nordtoppen sexhundra meter längre bort är nämligen snöfri sommartid och kommer följaktligen snart att vara högst, även om snörika vintrar temporärt kan skjuta upp det definitiva tronskiftet.

  ¤

 

Edmund Hillary och Tenzing Norgay på Kebnekaises sydtopp.

    ¤

 

Överraskande mobilkontakt via Norge (!) med möjlighet för mannen på bilden att skicka ett exklusivt MMS till omvärlden. För honom (och möjligen även för andra användare av operatören Comviq?) gäller annars restriktionen ”Endast nödsamtal” i dessa trakter.  (Foto A).

  ¤

 

Utsikt från en stenhög. Längst bort skymtar troligen Laddjojaure.

   ¤

 

Kittelsjön sedd uppifrån bergen i väster.

   ¤

 

Tältplats på kråkbärsris i sluttningen ner mot Laddjovagge och Laddjojåkk, där dåligt utsövda bergsbestigare med många tusen höjdmeter i benen ges möjlighet att vila ut och begrunda sin tillvaro, och varifrån fjällandskapet kan betraktas på avstånd, ständigt skiftande i nytt ljus.

   ¤

 

”Laga, äta ute” är titeln på en liten bok, utgiven av Skid- och Friluftsfrämjandet 1955, som mannen på bilden dock aldrig läst, trots att den lär ha funnits i hans barndomshem. Det klassiska Trangiaköket tycks han ändå bemästra, här enligt uppgift vid tillagning av makaroner med frystorkad, vegetarisk carbonara. (Foto A).

  ¤

.

Fina stigen upp mot Tarfaladalen, där dock stenigare terräng väntar här och där. (Foto A).

  ¤

 

Tarfaladalen söderut.

   ¤

 

Och åt norr.  (Foto A).

  ¤

 

Tältplats på vägen från Kebnekaise mot Nikkaluokta ett stycke efter Tarfalabron. Nere i björkskogen kan man angripas av myggor, som annars förefaller sällsynta i Kebnekaisemassivet om sensommaren? Den rikliga förekomsten av sjungande lövsångare vid denna tid på året förvånar också en sydsvensk vandrare, van vid tystnande augustiskogar.

 ¤

Du gamla du fria?

 

 

 

 

Gammal

 

 

Bilden ovan visar troligen fjället Tväråklumpen i Jämtland sett från Storsnasens sydöstra sluttning. Enligt konstnären målades akvarellen en solig eftermiddag i augusti 1993, men då han inte bemästrade mediets nyckfullhet, blev målningen efter många ändringar alltmer urtvättad och smutsig för att till slut möjligen ge en bild av samma fjäll i regn och dimma, en väderlek som annars rådde de flesta dagar under den fjällvandring han gjorde från Enafors till Enafors tillsammans med sin son. Några fler konstnärliga försök att dokumentera denna tur gjorde han inte, och i efterhand har han förvånats över den ambitiösa prioriteringen av målardon i utrustningen. När han tjugoett år senare ämnar bege sig ut på ännu en fjällvandring, denna gång längre norrut och bland högre berg (men i sällskap med samme son) minimerar han sin packning och som stöd för minnet av sina synintryck nöjer han sig med en liten mobilkamera.

Åldrad

 

 

 

 

Sommar

 

Fiskartorpet 1974

 

13 620 000

Så mycket pengar i kronor räknat har nyligen betalats för Anders Zorns målning ”Reflexer”. I ett tidigare inlägg har snitsaren erkänt sin svaghet för detta verk, där konstnären ”visar att han i all sin skicklighet stundom även har en nyfiken och skarp blick”. Vidare skriver snitsaren att bilden har ”lockat till avmålning och inte lämnat sin sentida beundrare någon ro”, och att ”rester av misslyckade försök skvallrar om dennes svårigheter att hitta originalets reflexer”. När jag emellertid söker sådana alster i den kartong, där snitsaren förvarar hoprullade, övergivna dukar, hittar jag bara ett enda exempel, som visas nedan till vänster. Att studien har sparats i detta skick förvånar mig som känner den självkritiske snitsaren, men tydligen har han inte givit upp det misslyckade försöket för gott. Vad en intresserad köpare skulle vara villig att betala för denna fattiga släkting till Zorns dyrbara dam lär jag aldrig få veta, eftersom missfostret (vars gråbleka hy har krävt skönhetsbehandling i Photoshop och vars stora rödmosiga huvud tycks ha lossnat från halsen) bara inväntar slutgiltig dekapitering och styckning, men en eller ett par tusendels promille av priset på inspirationskällan vore hon säkert värd på en loppmarknad, och möjligen skulle det förskönande fotografiet kunna lura någon över internet. För det besläktade fantasifostret till höger kan man däremot kräva ett bättre pris i kraft av dess egenart och upphovsmannens konstnärliga självständighet.

Favorit i repris?

I brist på annat färdigskrivet material lägger jag ut en tillfällig räddningsplanka i form av nedanstående ”favorit i repris”. Då alla kända läsare av denna blogg är löpare och mitt alter ego, jumper inom kort ska göra sin sjunde maratonstart i Stockholm, kan inlägget vara av intresse trots att det skrivits i en annan tid och trots att jag anar dess mindre korrekta framtoning som blogginlägg inför loppet. Visst kunde jag i stället ha publicerat den skrytsamma skrönan ”Big five 2009” eller målbilden på en regnvåt och vindpinad men mycket lycklig jumper för två år sen, men ogrundad optimism är en tveksam strategi för framgång, och om jag känner min jumper rätt, är han mer betjänt av en realistisk varningsklocka än av hurtiga försäkringar, varför detta väl valda memento mori (i kombination med hans gedigna erfarenhet av att hantera långlöpandets avigsidor sedan dess) bör kunna ge honom rätt spark i baken.

Det sex år gamla reportaget är läsvärt även som litterärt exempel och visar med tanke på analysen i föregående inlägg ett annorlunda, mindre strikt snitsarspråk, ty även om stilen tycks vara lånad och möjligen en smula parodierad, andas den fingerade journalistens text (liksom inlägget ”Hemma hos” från samma penna) upptäckarglädje och skrivlust.

        *

Utan titel

Posted on juni 2, 2008 | 26 kommentarer

Jag har blivit lovad en intervju med jumper efter dennes maratonlopp, men då han inte dykt upp på avtalad tid och plats, tvingas jag åter knacka på dörren till hans bostad. Mässingsskylten med namnet ”Snitsaren” glänser i solen, men den inristade, spretiga texten därovanför, ”JUMPER MARATONLÖPARE”, känner jag inte längre igen. Medan namnet står kvar ograverat, har någon med ett antal aggressiva knivhugg i träet sökt utplåna den stolta titeln.

Efter en lång väntan, under vilken jag hinner tänka många dystra tankar, öppnas dörren av en välkammad och propert klädd äldre man. ”Herrn är väntad”, säger han med en röst så svag, att jag blott med tvekan igenkänner den som butlerns. Han struttar före in i lägenheten men vänder sig hela tiden otåligt om, likt ett barn som önskar visa något. ”Den här vägen herrn”, upprepar han, som om det fanns någon annan att välja.

Den kammare, som vid mitt förra besök fyllde mig med sådan fasa och vämjelse, andas nu frid och hemtrevnad. Golvet är städat och alla papper och klädesplagg ligger ordnade i prydliga högar. Det öppna fönstret, som nu inramas av ljusa, blommönstrade gardiner, släpper inte bara in den ymniga morgonsolen utan också frisk försommarluft. När jag prisar metamorfosen, skruvar butlern på sig och svarar: ”Man gör så gott man kan”.

När jag ser mig om upptäcker jag intill väggen en lång mager man klädd i randig pyjamas. På fötterna har han gråa raggsockor, som rullats ned så att de liknar stora tofflor. Han sitter djupt böjd över den gamla datorn men tycks varken skriva något eller titta på bildskärmen. Genom ideliga förflyttningar av huvudet i sidled låter han blicken vandra från tangent till tangent. Då och då brummar han så som som gamla människor gör vid åsynen av något igenkänt och kärt. ”Det är snitsaren”, förklarar butlern, ”Han får inte störas”. Då jag frågar efter den vackra sköterskan, får jag veta att hon och Tildo ”tränar pilates” på ett närbeläget gym och inte väntas hem förrän tidigast vid middagstid. Som för att förekomma min nästa fråga och påskynda mitt egentliga ärende, gör betjänten en försiktig gest mot sängen och säger med sänkt röst: ”Herrn ser”.

Där jag som i en otäck dröm en gång tidigare sett snitsarens eländiga förfall, ligger nu jumper. Han är klädd i sin röda maratontröja med nummerlappen och de bekanta siffrorna 7732 väl synliga på bröstet. De annars så spänstiga lemmarna ligger slappa mot lakanet och de tomma ögonen stirrar hjälplöst ut i fjärran. När jag hälsar och frågar hur han mår, rör han inte en min. Butlern för mig sakta avsides och berättar tyst och med tårar i ögonen följande historia:

”Jumper hade startat sitt maratonlopp med viss tillförsikt och han hade inte haft några problem att genast hitta ett vägvinnande tempo. Skadan i hälsenan kändes men hindrade inte löpningen. Såväl före som under loppet hade han försökt dricka enligt konstens regler, men efter tio kilometer smakade energidrycken inte längre och han fick tvinga sig att svälja några klunkar vatten vid varje vätskekontroll. Löpningen kändes seg och han insåg att fortsättningen skulle bli jobbig, varför han snart beslöt att bara springa halva sträckan för att sedan möjligen fortsätta gående. Efter att ha passerat halvmaratonskylten på 2:06:29, fortsatte han i samma fart till backen på Greve von Essens väg där hans två påhejerskor väntade. De påstod senare att han då ännu sett pigg och glad ut. Han meddelade dem sin definitiva avsikt att gå resten av loppet. Han ansåg sig vara tillräckligt trött och bedömde det därtill klokt att låta hälsenan vila. Med en gånghastighet snabbare än 11 minuter per kilometer skulle han ändå hinna i mål med god marginal före klockan åtta. Den trevliga återhämtningspromenad med ”smarrigt” energigodis, som han bespetsat sig på, uteblev dock. Han mådde allt sämre och gick bara och längtade efter kall nyponsoppa med filmjölk, vilket naturligtvis inte bjöds. Vid nordiska museet gav han till slut upp och lade sig på en gräsmatta och betraktade trädkronorna. När det kom en spårvagn mot Skansen hoppade han på för att så småningom följa med tillbaka till Nybroplan, en plan som han med facit i hand borde ha fullföljt, men i folkträngseln började han snart må så illa att han till slut fann bäst att kliva av. Han klättrade upp i en gräsbevuxen slänt och försökte enligt beprövat recept tömma magen, som dock visade sig redan vara tom. Långsamt släpade han sig sedan över Djurgårdsbron och efter en paus liggande på en bänk i Narvavägens allé nådde han äntligen tunnelbanan vid Karlaplan för vidare färd till Stadion. Han bör ha sett mycket eländig ut där han satt och skakade på perronger och i tunnelbanevagnar. Väl tillbaka på Östermalms idrottsplats uppsökte han ånyo det skogsbryn, där han för många timmar sen tömt sin blåsa på väg till starten. Trots många försök att kasta upp kunde magen inte heller nu leverera något. Han tog sin klädpåse, satte på sig varmt och lade sig på en gräsplätt strax intill den plats där friidrottarnas ballongtält var rest på 1960-talet och där han en gång hoppade 197 cm och blev svensk akademisk inomhusmästare. ”Jag har i alla fall hoppat högre än er”, blängde han åt den ström av maratonlöpare som efter fullbordat lopp passerade med medaljer och självbelåtna leenden. När han så småningom orkade ta sig till Stadion bakvägen för att där vid Sofiavägen eventuellt återförenas med någon kvardröjande påhejerska, hörde han hur någon ropade hans artistnamn. Det var Fredrika Lykos Ulltraschmultra som till synes pigg och glad sprang mot mål. Den som hade sådan maratondigestion, tänkte han och gav henne en lam applåd, innan han gick in och lade sig på Stadions läktare, där påhejerskan till slut fann och samlade ihop resterna av honom. Först efter klockan åtta, när han lyckats få i sig lite flytande och fast föda, kunde de bege sig hemåt. Då kämpade ännu de sista löparna mot mål”.

När butlern avslutat sin berättelse och snutit sig, ser han mig länge in i ögonen men säger inget. På min fråga, när jumper ska börja tala med oss igen, ruskar han bara på huvudet, men tillägger efter en stund, att om jag eller andra i den forne maratonlöparens tynande beundrarskara har ytterligare frågor, kan de alltid ställas i utrymmet för kommentarer här nedan. Han lovar att om inte jumper kan eller vill besvara dem, skall han själv göra sitt bästa som den tjänare han alltid försökt vara.

Att läsa snitsaren

Mina delvis kritiska synpunkter i några tidigare inlägg rörande språket hos den store Proust kan tyckas lukta sura rönnbär, och jag har i andanom hört läsaren fnysa, ”Jaha, och hur jävla bra skriver du själv då?”, en impertinent men högst berättigad undran, som jag i tysthet sökt besvara så gott jag har kunnat, varvid nedanstående inre dialog utspunnit sig efter att jag anpassat den explicita frågan till denna bloggs normala språkbruk:

– Vad anser du om ditt eget språk?

– På denna blogg behärskar jag mina medel, men då dessa är begränsade kan jag stundom uppleva en brist på liv i mina texter.

– Vad begränsar medlen och vari består begränsningen?

– Snitsaren ålägger mig att följa de outtalade regler som kommit att känneteckna hans språk.

– Bestämmer snitsaren hur du ska skriva?

– Det är hans blogg.

– Trots att ni är samma person?

– Han är åtminstone en del av mig.

– Då borde det väl vara du som bestämmer över honom?

– Man kan tycka det.

– Du vågar inte svika honom?

– Tydligen inte.

– Samtidigt som han är bra att skylla dina brister på?

– Något ditåt.

Här inser jag med pinsam klarhet dialogformens begränsning som stilmedel, ty med fortsatt samma takt i konversationen lär läsaren få vänta länge på önskad information. Ovanstående replikskifte kan i själva verket utan förlust reduceras till ett enda sammanhängande svar på den inledande frågan:

– Som sagt, vad anser du om ditt eget språk?

– På denna blogg behärskar jag mina medel, men då dessa är begränsade kan jag stundom uppleva en brist på liv i mina texter. Snitsaren har ålagt mig att följa de outtalade regler som kommit att känneteckna hans språk, och eftersom det är hans blogg, har jag anpassat mig trots att han även i dessa sammanhang är en del av mig och följaktligen borde lyda mina önskemål, vilket möjligen i sin tur tyder på en rädsla att förändra ett tryggt och säkert sätt att skriva. I denna ovilja anar jag också en envishet som haft sin motsvarighet i måleriet, men medan detta på ett olyckligt sätt hämmats av gamla konstnärliga ideal, tycks litterära sådana ha saknats vid skrivandet av denna blogg, där snitsarens språk kommit att bli sin egen förebild. Troligen strävar jag efter enhetlighet och konsekvens, och trots flera försök att pröva nya grepp tycks jag ändå vilja tömma snitsarens bägare för att till slut skönja dess botten, det vill säga se möjligheterna och begränsningarna i hans språk.

– Vad utmärker snitsarens språk?

– Språk förändras, och så som framgår av de så kallade snitsarbrev som legat till grund för denna blogg, och som huvudsakligen återfinns ordnade ämnesvis på bloggsidorna ovan, är snitsarens inget undantag. I dessa tidiga alster kan vi hitta såväl korta som ofullständiga meningar, medan sådana friheter tycks ha blivit sällsyntare med åren, trots att texterna blivit ärligare och snitsarens tilltal mer personligt. Även om han känner till, att omväxlande långa och korta meningar ger liv åt språket, väljer han att envist gång på gång förena två huvudsatser med någon lämplig konjunktion för att därefter belasta dem med varsin längre bisats eller två, varvid inte bara variationen utan också läsbarheten äventyras, vilket i sin tur kräver förtydligande upprepningar av konjunktioner, relativpronomen eller andra små ord. Förutom relevans och följdriktighet i textens tankeinnehåll önskar snitsaren ett reglementsenligt men logiskt begripligt språk, där varje sats motsvarar förväntningar om form och ämne utan att kunna förutses vad gäller budskap. Han undviker exempelvis konjunktionen ”för”, då den kan förväxlas med den likalydande prepositionen, vilket lätt ger läsaren en felaktig förväntan kring textens fortsättning, i synnerhet när ordet inleder en sats utan förgående komma. Snitsaren använder alltid konjunktionen ”ty” för att slippa missförstånd och frustrerade läsare är viktigt när han skriver.

– Är det viktigt med frustrerade läsare??

– Nej.

– Du skrev ju det?

– Nej, jag skrev att det är viktigt att slippa frustrerade läsare, men eftersom jag använde konjunktionen ”för” utan föregående kommatecken, tolkade du ordet som en preposition till den efterföljande att-satsen och för att ge någon mening åt fortsättningen tvingade din språkhjärna fram en ny sats efter ordet ”och”. Om du ersätter ”för” med ”ty” samt sätter ett kommatecken före, blir meningen fullt läsbar: ”Snitsaren använder alltid konjunktionen ”ty”, ty att slippa missförstånd och frustrerade läsare är viktigt när han skriver.”

– Ja, jädrar!?

– Däremot avstår snitsaren av estetiska skäl från det talspråkliga ”så” för att tala om att han inleder en förväntad huvudsats, även om det kan vara förtydligande, men om den föregående bisatsen är lång och i likhet med den du nu läser består av flera samordnade delar, sätter han alltid ut ett komma. Vidare undviker han orden ”och” och ”men” i början av meningar, en underlig regel som begränsar hans möjligheter att uttrycka sig, eftersom ett ”och” efter en punkt säger något helt annat än samma konjunktion efter ett komma, och ett inledande ”men” kan inte ersättas av ett senare ”emellertid” eller ”dock” med bibehållet uttryck. Ett kärnfullt ”Men han skulle komma tillbaka” låter mer dramatiskt än det sakligare ”Han skulle dock komma tillbaka”. Och ett initialt ”och” som i denna mening ger ännu fler möjligheter, som snitsaren av outgrundliga prestigeskäl väljer att avstå från. Av lika enfaldig anledning föredrar han fullständiga meningar med punkt efter, trots att han är fullt medveten om vad han går miste om, och trots att han i andras texter uppskattar såväl korta och ofullständiga meningar som flöden av fullständiga huvudsatser åtskilda av kommatecken.

– Varför inte kompromissa med semikolon?

– Snitsaren anser sig inte behöva sådana lösningar, och tycker dessutom att detta skiljetecken är fult rent grafiskt. Du lär inte heller se tankestreck på hans blogg, och han är sparsam med både utropstecken och frågetecken, medan citattecken förekommer i överflöd, även om han knappast längre använder sådana för att markera låtsat avstånd till moderna företeelser, dit han lustigt nog till en början även räknade ordet ”blogg”. Rester av snitsarens ursprungliga, en smula gubbiga framtoning finner vi också i ordvalet, där han exempelvis låter ”eftersom” och ”fastän” omväxla med ”emedan” och ”ehuru”, och där man någon gång kan möta ord som ”enkannerligen” och ”dymedelst”. Mer störande upplever jag dock hans brist på variation och hans envist återupprepade älsklingar, av vilka jag tidigare har nämnt uttrycket ”att förtiga”, och den som gör en frekvensundersökning ska förvånas över hur ofta hans långa konstruktioner tvingat fram konjunktionerna ”medan” och ”även om” eller sammansättningar med förleden ”var-” (”varvid”, ”varefter”, ”varigenom” etc.).

– Du hade synpunkter på Prousts översättares flitiga bruk av relativpronomenet ”vilken” och dess olika böjningsformer?

– Ja, både jag och snitsaren föredrar det enklare ”som”, varför vi så långt möjligt reserverar den styltigare varianten för syftningar på hela satser, då naturligtvis i formen ”vilket”, och för frekventa prepositionsuttryck som ”av vilka”, ”i vilken” och liknande. På samma sätt försöker snitsaren spara det formella ”samt” för att snyggt avrunda längre uppräkningar eller satser staplade på varandra, där det behändiga ”och” redan har använts. Han finner detta ändamålsenligt men döljer inte att det samtidigt handlar om estetiska preferenser, och av samma skäl väljer han ”troligen” och ”möjligen” framför ”troligtvis” och ”möjligtvis” där han kan. När de senare varianterna motvilligt förekommer här och där, är de ägnade att underlätta upprätthållandet av jämna ordavstånd vid högermarginalutjämningen, något som jag medvetet misslyckats med här ovan. Sedan länge tolererar snitsaren bara ett underskott av två tecken per rad, vilket kräver en viss anpassning, som i sin tur enligt Stig Larsson utvecklar förmågan att hitta formuleringar. Även om denna begränsning i första hand är en fråga om bloggestetik, säger sig snitsaren fortfarande gå i skrivarskola och tillgriper i brist på lärare de medel som står till buds.

– Får du alls ingen kritik på dina skriverier?

– En mig närstående person, som i tidigare inlägg kallats korrekturläserska, kan någon gång ha synpunkter på svårlästa formuleringar eller direkta felaktigheter, men i fråga om språket i dess helhet tvingas jag lita till mitt eget omdöme med snitsaren som bekväm referens. När jag läser igenom gamla blogginlägg, blir jag ibland mindre belåten än annars, vilket trots allt tyder på en egen, självständig smak.

– Och dina övriga läsare?

– Detta tappra fåtal kommenterar som regel bara innehållet i mina alster, även om vänligt beröm har förekommit beträffande min skrivkonst. Då de varken är lärare eller kritiker utan bara oskyldiga läsare, väntar jag mig inga konstruktiva omdömen, lika lite som jag skulle kunna tänka mig att oombedd kritisera andras språk.

– Utom Prousts?

– Ja, utom Prousts i översättning.

– Hur länge ska du gå i din ”skrivarskola” och vad ska du använda din förmåga till när du lärt dig skriva?

– Det lär jag min aldrig, och den förmåga jag har använder jag redan, och för att du ska slippa ställa ytterligare följdfrågor, kan jag försäkra att jag saknar andra författarambitioner än de som kommer till uttryck här, vilket dock inte gör dem mindre seriösa som sådana. Att jag printar ut mina blogginlägg och samlar dem på hög, tyder på det bestående värde jag trots allt tillmäter dem, och att sagda hög ännu får plats i en liten skrivbordslåda, medan min bildkonst ockuperar sex större lådor i ett halvt rum, speglar inte nödvändigtvis fördelningen mellan mina kulturella åtbörder, varken i fråga om kvalitet eller kvantitet. Goda författares livsverk brukar få rum på en eller två hyllmeter och Proust nöjer sig nog med ett par decimeter.

– Men några egna hyllmeter blir det aldrig fråga om?

– Nej, fyra millimeter tryckt ”Katalog” (snitsarpress 1991) får räcka tills vidare. I en utökad upplaga kan möjligen belysande texter ur denna blogg vara av värde, om någon mot förmodan vill veta mer om mina bilder.

– Och memoarerna i övrigt?

-De lär sakna allmänintresse i än högre grad. Nyfikenheten på snitsarens blogg, det vill säga ytterst på hans person, har visat sig förvånansvärt liten även bland dem som känner honom.

– Du kanske kan skriva om något annat än dig själv?

– Nej.

Att läsa Proust 4

Då jag fortfarande saknar en fungerande dator i bostaden, tillbringar jag mycken tid vid någon av de sju som tillhandahåller internet på ortens bibliotek. Upp till fyra timmar fördelade över högst fyra tillfällen om högst två timmar tillåts man använda dem varje dag, en generös förmån som blivit möjlig tack vare en måttlig efterfrågan. Då de flesta invånare i kommunen har datorer hemma eller tillgång till sådana annorstädes, har vi som gjort biblioteket till vår arbetsplats kommit att utgöra en knappt dussinhövdad heterogent homogen skara som känner igen varandra. Dagligen ser jag här en skäggprydd man som hälsar mig med ett kärvt ”Terve” när han kommer eller går, någon gång kompletterat med en önskan på svenska om en fortsatt bra dag. Ännu artigare, nästan i klass med herr Omar hos Åke Holmberg, är en prydlig oriental, med vilken jag av oklar anledning en gång utbytt medicinska erfarenheter, medan en annan man, som möjligen har ätit för många av de sura frukter som ”växa uppå strand” i hans forna hemland, hälsar mer avmätt utan ögonkontakt. Däremot har han setts i samspråk med ett flertal biblioteksbesökare av kvinnligt kön, länge och synbarligen ömsesidigt, även om också motsatsen har överhörts, och min fördom om mannens selektiva syn på omvärlden bekräftas när han förefaller göra skillnad mellan sitt eget och andras störande prat i mobil. När en okänd musikalisk förmåga om och om igen övar de första takterna av ”Für Elise” på ett piano i en annan ände av biblioteket, kan vi dock nicka i samförstånd. Bland de kvinnliga kollegorna lägger jag märke till en dam som skriver långt och noga från anteckningar på papper, och jag anar i min självupptagenhet en memoarskrivare, även om hon naturligtvis lika gärna kan vara inbegripen i en rättstvist eller sitta och kämpa med en magisteruppsats i ett ämne som vi andra stackare inte begriper. Några av de trogna datoranvändarna kommer från olika typer av gruppboenden i kommunen, vilket jag sluter mig till när de ohämmat kommenterar vad som händer på datorskärmen eller visar sina känslor på annat sätt, antingen de krävt personalhjälp för att logga in och hitta till önskade sidor eller är vana datoranvändare med full kontroll över sina olika specialområden. Däremot har min fördomsfullhet ännu inte vågat definiera den herre som glider fram mellan hyllorna med skygg blick och armarna hängande intill kroppen som en oskyldig men stämningsskapande bifigur i en skräckfilm, innan han sätter sig vid en ledig dator och blir normal. Allra obegripligast  finner jag dock den långe magre man som hasar in på biblioteket i trasiga kängor och med det gråa håret och skägget fladdrande åt alla håll och som därefter ses sitta som en hösäck och glo på sin datorskärm, där han med sporadiska tangenttryck och musklickningar tycks flytta ord planlöst fram och tillbaka i någon text som han nog inte ens själv vet vad den handlar om…

Att min arbetstid på kontoret är begränsad till fyra timmar om dan, ser jag som en uppmaning till effektivitet och en möjlighet till rikare fritid, då någon tid för allmänt slösurfande inte medges. Efter att jag har betalat eventuella räkningar, beställt eventuella biljetter, svarat på eventuella brev, funnit svar på eventuella frågor som samlats under natten eller vid frukostbordet samt inte minst besökt de övriga forum jag och jumper ännu upprätthåller kontakt med, har jag gott om tid kvar att ägna mig åt denna blogg, och även om jag inte spottar ur mig inlägg utan att först ha idisslat dem länge och eftertänksamt, hinner jag för det mesta skrapa fram tillräckligt många ord för att kunna skriva ut en sida att läsa igenom hemma i lugn och ro. Mera sällan sitter jag dock vid datorn fyra timmar i sträck, ty jag har förstått vikten av att röra mig inte bara i löparspåret utan också under vila. Helst borde jag stå och skriva, men jag nöjer mig med att gå en liten sväng då och då kring sittplatsen under pågående inloggningar, för att mellan sådana ta en längre promenad utomhus om vädret så tillåter, annars en kortare inomhus inspekterande bibliotekets kulturutbud, exempelvis i form av en liten söt bok av Marcel Proust kallad ”Om läsning”, som står skyltad i en av hyllorna och som jag sätter mig och läser med vana kritikerögon i en av de sex kulörta fåtöljerna med utsikt åt väster. Då denna skrift nöjer sig med ett sjuttiotal mycket små och glest skrivna sidor, tar den inte många arbetspauser att läsa trots ett delvis välbekant språk. Till innehållet är boken sympatiskt personlig och av författarens tankar tar jag med mig en varning för tron att böcker kan ersätta själva livet eller att vi i dem finner sanningen, ty de är föga mer än röster som i bästa fall inspirerar oss i livet och vägleder oss i vårt sanningssökande. Slutligen säger Proust att böcker är som vänner, men utan sådanas krav på uppförande, emedan det står oss fritt att behandla dem som vi vill och överge dem utan förklaring om vi så önskar, en behandling som hans egna verk säkert är vana vid. De proustska utvikningarna är legio i denna skrift, och jag ler åt fantasin och detaljrikedomen i dem, även om jag också somnar många gånger under läsningen, till en början kort tillnickande, men så småningom i djup eftermiddagsslummer, vilken dock avbryts när en man ropar ”Djävla idiot, titta neråt!” åt en av aktörerna i det dataspel han följer med ögonen tätt intill datorskärmen, eller när en dam sätter sig i sin vanliga fåtölj för att högljutt dryfta något av sina relationsproblem i mobiltelefon, eller inte minst när en mellanstadieklass stormar in på biblioteket för att här bibringas en positiv inställning till litteratur, en lovvärd pedagogisk uppgift som tycks framgångsrik åtminstone beträffande  en pojke som snart lägger sig i en bokhylla (!) med något skräckmysterium och meddelar en kamrat att han redan läst åttio sidor hemma, medan andra barn förefaller roas mer av de möjligheter bibliotekets inventarier erbjuder som gymnastikredskap. Jag hör en liten kille ivrigt försöka berätta en rolig historia: ”Några bajskorvar höll på att spela ishockey och då kom en diarré och frågade om den fick vara med”, men till min besvikelse blir korvarna svaret skyldiga eftersom berättaren överröstas av högljudda gymnaster. Först när han långt senare får en syl i vädret får diarrén och jag veta att ”ishockey är bara för hårda grabbar”, en lite väl dålig poäng för min avancerade humorsmak, och vid frukostbordet följande morgon skall min sambo föreslå det originellare svaret ”Nej, du förstör isen”.

När dessa rader skrivs är det åter tyst på biblioteket. Alla mina mer eller mindre stadiga bekanta har tagit ledigt, så även de flyktigare, förutom en äldre engelsk gentleman, åt vilken jag nyss översatt datorns återkommande fråga ”Vill du att Internet Explorer ska komma ihåg det här lösenordet?”, och som på min nyfikna undran, huruvida ”You’re welcome” skulle vara ett passande svar på hans tack för hjälpen, upplyst mig om att det för honom ”sounds American”, samt att han själv inte skulle säga så även om det varken vore fel eller ovanligt. När han gått efter en artighetsfras, kommer hans (tidigare beskrivna) motsats in från kylan och intar platsen bredvid mig, denna gång med ett kort ”Hej” utan ögonkontakt. Uppför trappan till vänster om oss nalkas ett högljutt pratande sällskap som får min bistre kollega att rynka sin panna än mer, för att sedan, när deras störande konversation inte upphör, grymta, svära och ropa ”Hallå!” lagom dämpat för att de berörda inte ska höra, ett i mitt tycke föga konstruktivt agerande, allt medan jag fortsätter att syna min text utan att bry mig om någon av kontrahenterna, ty jag arbetar bra bland andra människor och söker gärna indirekt sällskap för att stimulera tankarna. När mannen efter ett besvarat mobilsamtal lämnar sin plats igen, ser han mig plötsligt i ögonen och säger ”Hej då”, en vänlighet jag försöker besvara efter förmåga, ty jag önskar inte bara fred mellan jordens folk utan också frid i människornas sinnen. Och som för att understryka mina känslor hörs åter den okända pianisten långt borta i andra änden av biblioteket. Hen tycks ha övat sedan sist, ty nu bjuds vi om inte på hela så dock på ytterligare några takter ur Beethovens komposition.

Kvällsljud

 

 

I ett sista försök att chikanera den konstnär som beretts oproportionerligt stor plats på snitsarens blogg publicerades teckningen ovan utan rubrik i anslutning till den internationella kvinnodagen, men avsikten att framställa honom som en kvinnoförnedrande manschauvinist och locka fram fördömanden ur läsekretsen tycks ha kommit på skam, ty de kommentarer bilden fått har alla bortsett från konstnärens manliga blick för att i stället sakligt behandla kvinnans belägenhet och aktivitet som vattenbärare, och hennes nakenhet har betraktats praktiskt i ljuset härav. Enligt konstnärens verkförteckning har teckningen givits den i ett feministiskt perspektiv neutrala titeln ”Kvällsljud”, till vilket han har följande förklaring:           

”Det handlar om ljumma sensommarkvällar när ljud hörs långt, exempelvis från skramlande vattenhinkar och om en särskild stämning som i min minnestyngda föreställning hänger samman med sötvatten, gles tallskog, sandiga trätrappor, grönmålade vattenpumpar och bara fötter, rekvisita som jag har tagit hjälp av i mina försök att fånga min känsla, och då denna naturligtvis också rymt ett mått av sinnlighet, har mina bilder dekorerats med kvinnor som aningslöst utfört sina kvällsaktiviteter som på den lilla skissen nedan, det enda försök i färg som finns bevarat (dock utan att ha fått plats i verkförteckningen). Den kvällsstämning jag sökt sammanfatta tycks ha varit av samma slag som den Edvard Munch gestaltat i målningen ”Stemmen”, även om han har gjort sin lyssnerska till ett kännande subjekt i bilden, medan kvinnorna här har förblivit oskyldiga föremål för min blick. Vad gäller vattenbärerskan på teckningen ovan, har hon klätt av sig för att ge mig möjlighet att studera hennes anatomi, när hon går barfota på tallkottar med ett tungt ok över axlarna, en balansakt som i sitt uttryck förenar lätthet och tyngd. Studiens plats i min verkförteckning tyder på att jag tyckt mig hitta rätt, och liksom enligt tidigare teckningen ”Modellens tyngd” handlar om gravitation snarare än om min sadistiska läggning, säger naturligtvis inte heller nakenbilden här något om min kvinnosyn, som naturligtvis kan vara värd sin egen diskussion i något mer relevant sammanhang.”

  

 

Rödtovan

 

Snitsarens svärmor, född 1922 och uppvuxen i Stockholm, lär i sin krafts dagar ha roat yngre åhörare med att berätta sagan om Rödluvan på gammal slang från sin ungdom, varvid inledningen för ett ovant öra sägs ha låtit ungefär:

 

”De va en gång en tjockabesk som alla va så dingalo i”

 

Jag har senare erfarit att det rört sig om en ”sjucker besk”, det vill säga (här) en ”söt flicka”, och en googling på lämpliga ord visar att sagan om ”Rödtovan” har varit populär och berättats i många snarlika versioner, av vilka en kan höras på SR-minnen, där Åke Söderblom framträder inför publik i något radioprogram från 1935. Om vi hittar sagans ursprung här, är mig obekant, men den populäre skådespelaren torde i alla händelser ha bidragit till dess spridning, på samma sätt som jag i min ungdom ofrivilligt lärde mig Martin Ljungs, Hans Alfredssons eller Stig Grybes monologer utantill från radion. Enligt dottern till den ovan omtalade svärmodern, skiljer sig dennas version från Söderbloms i många detaljer, men är i huvudsak igenkännbar i den nedan visade utskrift som snitsaren gjort från den bevarade radioinspelningen:

 

”Det var en gång en liten sjucker besk som alla va så dingalo i å särskilt hennes stomma-stomma som va så översegiven så hon skicka kroken en röd tova. Å tjejen tyckte tovan va så tjick så hon använde aldri nån annan kanna å därför skällde alla na för Rödluvan. Åsså en dag hosta stomman hennes att besken skulle hoppa i sina maron å rigga på sig söndasblåsan å kila till stomma-stomman me lite brö å en flaska bludder. ”Ä duuu, va ere medeeej”, hosta kroken, ”Ska mandrom steppa solo till tanten när man bor på bystan å inte finns nån trick”. ”Eru nervis”, snyfta stomman å va alldeles nere. Men hure nu va eller inte va så spanska tjejen opp sej, facka bröt å bluddret i norra kardan å pipa iväg. För å inte bli trast å känna sej solo så lira besken trynorgel mens hon rörde på spirerna i riktning mot stomma-stommans kappe därinne i skogen. Mens hon gick där å rytma efter sista slagern, så kom en lattjo jycke på striten. ”Äh du”, pep besken, ”vicken jänki sjefer”. Hon haja inte ett barolino att de va en varg. ”Du, vatt ska du kila rå?”, sa vargen å spenka vrångt på kroken. ”Till stomma-stomman”, sa besken, ”hon ligger å trynar å har vaj på kistan, åsså har hon örsprång så hon e alldeles täppt i kåssdraget. ”Aj-aj du”, sa vargen å verka sugen. ”Skaru inte facka blomster till tanten”, sa han å flukta ut i geografin. ”Äh, du va läckra grunker”, sa besken å begynte kila ut i gröngräset för å facka blomster. Åsså såg hon inte att jycken såg läskig ut. Men vargen flukta ett sista kast på besken, koppla på trean å schava före till kappen å klämta på dörrn. ”Va ere om”, hosta tanten i slaggen å verka trast därinne. ”De e ju rödluvan”, sa jycken, ”va ere mere, haru vaj på hattparkeringen, hajaru inte pucken”.  ”De e ju bara å lätta på klykan”, sa tanten, som ana att de va klimpen som kom me krubb. Å vargen steppa in i kåken, rusa fram till slafen å slök tanten å slicka sej om mulen. Så hoppa han själv i gummans pyjamas å kila å häcka sej i pinnsoffan. Sen dröjdere inte lång stund förrän Rödtovan kom inknatande me sina grönsaker å mossa på tanten. ”Äh du, va propert”, sa vargen å verka spansk i tirena. ”Va ere, varu spenkar lattjo”, kvittra tjejen. ”Visst sö”, sa vargen, ”då fluktar jag skarpare”. ”Ajaj sö, men örona rå, haru såna där lattjo högtalare i kåssdraget?”. ”De e klart, då hajar ja ju bättre varu klykar”, sa besten. ”Å vicka jättekratteru har då”, mena bruden. ”Än sen då”, grymta vargen å skicka in en rak höger så fjällan vatt alldeles bröst väck. Sen skicka han sej ur lopplådan å krubba opp ungen innan hon hann hosta ett halvt franska. Sen la han sej ner å begynte alla tajders sköna tryning. Han kände sej faktist lika proper som om man ryckt på fika me lite lagom lättbentyl. Sen ere egentligen inge vidare å snacka om för allting ordnajusej. För utanför kappen kom en grönsvidad jänkare med knallpåk, hoppa in i kåken å skicka puffran i ett hörn å sprätta opp vargen å plocka ut beskarna ur kistan pån. Beskarna vatt feståss väldans uppåt å skicka killen en blejd för besväre. Sen pula alla tre knat i kistan på vargen så han fick kistbök, välte, slog i däck å lämna in. Å sen ryckte stomma-stomman klimpen å den jänkia staren på fika å bludder, satte på speldosan å begynte fröjda i pin  förtjusning. Å ere sårom inte har börjat fajtas ånyo å blitt syrak på varandra å åkt ur prästbetyget så harom livat än idag så de så!”

 

 

 

Minnets kapriser 4

 

 

Den 6 november har snitsaren eller något av hans alter egon i många år brukat skriva frasen ”Sikten framför allt” på lämpliga forum, därmed påminnande inte bara om dimman över Lützen 1632 utan också om ett gammalt blogginlägg med samma namn, där man bland mycket annat kunnat läsa:   

”Från tidig teve, minns snitsaren hur han hört Tage Danielsson framföra en visa kring svenska kungars fiktiva men lämpliga valspråk. Till tonerna av La donna e mobile lät han rimmen flöda på den gamle kungens valspråk ”Plikten framför allt”. Vem som därvid begåvades med valspråket ”Vikten framför allt”, har en ambitiös butler försökt ta reda på, men förgäves, eftersom Danielssons sång, troligen hämtad ur hans och Hans Furuhagens Uppsalaspex ”Gustav Hasa eller Glid i natt eller I fara i Mora”, inte stått att finna någonstans. Snitsaren minns att Gustav II Adolf, med tanke på dimman, gavs valspråket ”Sikten framför allt”, medan den lika fete Karl X Gustav fick prisa ”svikten” i isen i samband med tåget över bält. ”Vikt” behöver dock, som snitsaren klokt påpekar, inte nödvändigtvis syfta på en monarks egen kroppsdito. Så långt snitsaren minns, handlade övriga valspråk om ”bikten”, ”dikten”, ”gikten” samt ”fighten” och som lämplig uppgift och snitsartävling uppmanas denna bloggs vakna läsare att applicera dem på rätt svenska kungar eller drottningar. Varje riktigt svar belönas med en halv poäng och den, som kan hitta en trovärdig pretendent på valspråket ”Vikten framför allt”, får tio.”

De riktiga svaren till de fyra rimorden, skulle enligt den tvärsäkre snitsaren vara Kristina, Gustav III, Adolf Fredrik, respektive Karl XII, vilket vakna läsare så småningom lyckades klura ut, dock efter viss hjälp med den snusdossvarvande och semmelfrossande Adolf Fredrik, som enligt snitsarens källor även lär ha lidit av gikt, medan valspråket ”Vikten framför allt” trots många förslag och utdelade stilpoäng förblev utan trovärdig regent.

Då emellertid snitsarens glasklara minne härrör från något av teveprogrammen ”Här är ditt liv”, som numera är tillgängliga i SVT’s arkiv, har han fått den lika geniala som självklara idén att gå till källan för att äntligen få svar på sin fråga, och mycket riktigt, ett stycke in i det program där Lasse Holmqvist ”kidnappat” Tage Danielsson, sjunger denne följande tre verser ur visan:

Odhners historiebok
gör varje människa klok
på vad som ska hända
intill tidens ända.
Ett valspråk blev bestämt, jo
nittonhundrafemtio.
Kungen anbefallt
plikten framför allt,
aa-haaa
plikten framför allt.
 
Men redan i hedenhös
gick konung Erik lös.
Läspe och halte
riket befallte.
Stödd på sin regalpåk
gnola han sitt valspråk,
bättre läsp än halt,
gikten framför allt,
aa-haaa
gikten framför allt
 
När Gustav Adolf ställt
hären vid Breitenfeld
gick han ut i striden
och blev fet med tiden.
Och blev striden hetare
blev han bara fetare,
aldrig nånsin svalt,
vikten framför allt,
aa-haaa
vikten framför allt

En förvirrad snitsare upptäcker alltså att han inte bara fått ett oväntat men fullt logiskt svar på sin tiopoängsfråga, utan även att han kommit ihåg fel beträffande den giktbrutne kungen. Visans övriga valspråk meddelas dock helt i enlighet med snitsarens minne, kompletterat med Gustav Vasas fyndiga devis ”drick den framför allt!”, medan det märkligt nog över huvud taget inte förekommer någon vers med rimordet ”sikten” i visan !!!.

Låt vara att det snopet avslöjade sakförhållandet är likgiltigt i sig och fullkomligt ointressant för de läsare som aldrig fått anledning att fundera på problemet, men snitsarens (det vill säga mitt) uppenbarligen falska minne har ändå givit skäl till eftertanke. Att inte komma ihåg alla detaljer i en visa som hörts en enda gång för trettiofem år sen, är begripligt, men jag har likväl varit bergfast övertygad om riktigheten i de få minnesfragment jag bevarat. Troligen har jag någon tid efter programmet, road av idén om kungarnas rimmade valspråk, sökt rekapitulera eller rekonstruera dessa, varvid den ”med tiden tämligen fete” Gustav II Adolf olyckligtvis inte associerats med sin välmåga utan med sin död i Lützendimman, möjligen i meteorologisk anslutning till den sviktande isen under Karl X. Sedan har gissningen med tiden fått status av sanning och felaktigt införlivats i minnet, och även om förslaget är minst lika fyndigt som spexets original och vittnar om ett vaket sinne, har snitsarens läsare anledning att misstro hans minnesförmåga och följaktligen även vad han skriver i sina memoarer.

Drygt 47 minuter in i det nedan länkade programmet talar Tage om sitt spex och efter 53 minuter sjungs delar av visan:                     

http://www.svtplay.se/klipp/140215/tage-danielsson

Utan rubrik

 

 

Med anledning av den internationella kvinnodag som inföll i förrgår publiceras ovanstående teckning, som återfunnits i konstnärens verkförteckning, men vars tolkning tills vidare lämnas åt kreativa läsare.

 

September

I sin genomgång av månader som inspirerat hans konst och ibland givit namn åt hans verk, ska snitsaren till sist undersöka vad september har haft att erbjuda i form av konkreta eller symboliska motiv, varvid denna första höstmånad även får representera resten av den mörka årstiden, sådan den tett sig i konstnärens ögon, när han i sin ensamma ungdom sökt sig inomhus till offentliga lokaler, där ljuset från bleka lampor harmonierat med den behagligt dystra sinnesstämning, han önskat återuppleva såväl i verkligheten som i sina bilder även långt efter att hans liv blivit mindre ensamt.

Att de kvinnor som livar upp hans dystra inomhusmålningar alla är mörkhåriga, förklarar konstnären med att han egentligen ser dem i svartvitt och därför nöjt sig med varma och kalla nyanser av svartbrunt som tillräcklig kontrast till den färglösa omgivningen. Målningen här ovan har katalogiserats under den sakliga titeln ”Svart september 74,  nr 2”, men kunde lika gärna ha fått heta ”Finska”, då den minner om konstnärens begynnande intresse för detta språk vid denna tid, och även om han inte kan erinra sig någon konkret mörkhårig inspirationskälla med sagda modersmål och motivet är hämtat helt ur fantasin, tycker han att den anonyma detaljen liksom andra målade hår från denna månad förställer finskor.

Så kan också den dubbeltydiga titeln ”Kinesiska” på tuschteckningen ovan, som utförts i september 1975, förklaras av konstnärens samtidiga studier i kinesiska, medan övriga kvinnliga nationaliteter i hans verkförteckning syftar på de olika förlagor han ursprungligen använt i form av svartvita fotografier ur ett gammalt bildverk kallat ”Jordens kvinnor”, som av oklar anledning stått i hans bokhylla till glädje inte bara för en nyfiken yngling utan även för en blivande konstnär. Där har han exempelvis stött på den ”Flamländska” och den ”Kanadensiska” som givit upphov till målningarna nedan med samma namn. Att den förra också har katalogiserats under den i sammanhanget passande titeln ”September 71″ får motivera dess publicering i inlägget och ursäkta snitsarens eljest ovidkommande utvikning från rubrikens ämne.

Skissen nedan till vänster, målad i olja på papper har fått namnet ”Inomhus höst, nr 1”, troligtvis som en tänkt pendang till målningen ”Inomhus vår”, även kallad ”Modellmålning V nr 8 a”. Den sittande flickan lär ursprungligen komma från en teckningsskiss där konstnären låtit henne bli en skulptur på ett museum, vilket knappast gör hennes pose begripligare, och den erotiska självupptagenhet, som de flesta betraktare antagligen läser in i hennes gestik, lär också vara oavsiktlig. Troligen har konstnären bara velat ge henne en sammanhållen form utan alltför komplicerade detaljer och svårfångade rumsliga förhållanden, vilket likväl inte hindrat att hans enda försök att måla henne i större format på duk misslyckats.

Målningen nedan till höger har fått titeln ”Hösttermin 2002”, där årtalet anger verkets tillkomstår snarare än dess självbiografiska motiv, ty vid det laget hade konstnären sedan länge slutat studera. Den runda lampkupan, som sprider ett glåmigt ljus i den antydda korridoren, för tanken till konstnärens skoltid, medan figurerna i förgrunden torde ha hämtats ur i hans senare erfarenhet och fantasi. Att hårmodet i hans tidiga ungdom var ett annat än idag, bör han vara tacksam för, ty redan det fåtal distraktioner som då förekom av detta slag, och som han naturligtvis minns ännu idag, var tillräckliga för att hålla hans ögon och tankar sysselsatta under hela skoltiden.

När konstnären i ett tidigare inlägg fått den motiverade frågan, varför han målat så mycket kvinnohår, har han svarat att han ”saknat skäl att låta bli”, en poetisk förklaring som denna bloggs läsare knappast finner tillfredsställande, och även snitsaren har naturligtvis funderat över den svaghet som följt honom sedan tidig barndom, och som med tiden kommit att belasta hans konst för att slutligen bli dess enda drivkraft. Även om konstnärens egenterapeutiska ambition har varit lovvärd, tycks han ha insett att de bilder, som en konsekventare ärlighet skulle kräva, vore såväl alltför privata som alltför banala med tanke på hans rykte som konstnär och människa, varför han ändå till slut inte längre ”saknat skäl att låta bli”, och liksom konstvärlden har besparats hans enkelspårighet i bild, ska även de kvardröjande läsarna av denna blogg få slippa ytterligare skriverier i ämnet. Med denna försäkran är det snitsarens fåfänga förhoppning att hans halvkvädna bekännelser ändå ska ha haft något tänkvärt att erbjuda mellan orden.

Xepet re

I brist på bättre har konstnärer i alla tider haft sig själva att tillgå som modeller. Några har utnyttjat denna möjlighet flitigare än andra eller visat det begränsade motivets rikedom på annat sätt. Rembrandts självporträtt är naturligtvis värda att betrakta såväl på respektfullt avstånd som närgånget i detalj (som i studien här nedan) och jag vill påstå att exempelvis Edvard Munch haft lika mycket att berätta när han avbildat sig själv som när han målat sina mer kända, dramatiska bilder. Av moderna självporträttörer, som hittat in i mitt medvetande och dröjt kvar i mitt selektiva minne, kan nämnas Marianne Lindberg De Geer, som likt snitsaren låtit sitt ansikte iklädas många roller, och Carin Ellberg, som under en tid konsekvent målat sitt dito varje morgon, en i mitt tycke sympatisk idé, inte som samlat konstprojekt utan som ursäkt för lata eller oinspirerade konstnärer att över huvud taget göra något, inte minst för den konstnär som länge granskats på denna blogg och som inte heller ska slippa undan i detta inlägg.

     

Förutom näsan här ovan, som tydligen målats efter Rembrandts självporträtt på Nationalmuseum, har konstnären studerat även andra delar av andra avbildade anleten, men han har inte heller varit främmande för att syna sitt eget med hjälp av pensel och palett. Av sådana detaljstudier av den egna spegelbilden hittar vi i hans verkförteckning bara den målning ”I närbild” som ses överst i detta inlägg, och av hans försök till mer traditionellt komponerade självporträtt tycks bara tre målningar och två grafiska bilder ha funnit nåd. Från vänster här nedan visas ”Röd hatt”, ”Rysk skjorta nr 2”, ”Med höstlöv” och ”Med skrivtecken”, medan bild saknas av målningen ”Rysk skjorta nr 1”, då denna inte hunnit fotograferas innan den försvunnit ur konstnärens ägo.

(Tillägg 2019. Den saknade bilden har senare återfunnits och kan ses i hans verkförteckning).

I en vid eller trivial mening kan all konst sägas vara självbiografisk, men denna konstnär torde mer än de flesta kollegor ha förorenat sina bilder med sin egen person, även om det sällan handlat om direkta avbildningar (som ovan) eller om återgivningar av verkliga situationer där han uppträtt. På teckningen nedan till vänster, hämtad ur en serie sådana där konstnären har givit sin modell eget liv, är den magre målaren (ehuru skallig) lik honom själv och framställd i hans egen riktiga ålder, men då den egentliga modellen varit frånvarande i femton år när teckningen gjordes, kan bilden bara tolkas som en livlig fantasi och möjligen ett önsketänkande. Som ett förtäckt sådant torde även bilden till höger kunna ses, även om den vuxne konstnären inte själv önskat vara i den avbildade pojkens ställe, och inte heller kunnat minnas att han drömt om, än mindre upplevt något sådant äventyr i sin barndom, vilket naturligtvis inte hindrar att bilden förutom om sommarhetta och grunt vatten kan handla om såväl gamla som nya känslor av erotiskt slag. I den än mer anakronistiska teckningen därunder förklaras den speciella miljön och den vinterklädde pojkens närvaro i ett tidigare blogginlägg, medan den halvt avklädda kvinnans interaktion med honom, bör tolkas som en senare pubertal fantasi, allt slutgiltigt filtrerat genom konstnärens medelålders sinne.

Vår konstnär har naturligtvis som de flesta barn både burits och ammats, men honom veterligt aldrig av vårdnadshavare liknande dem på de små målningarna här nedan, och då motiven till yttermera visso lär ha hämtats ur fotoalbum från en senare generation, kan man undra vad de gör i detta inlägg om självporträtt, men även om sambanden kan förefalla långsökta, tycks konstnären antyda sin närvaro också i dessa skenbart konventionella verk. Det utstående örat och den stort gapande munnen på den vänstra målningen, kallad ”Apunge”, är tillräckligt karaktäristiska detaljer för att binda upphovsmannen till bildens motiv, och den perspektivförskjutande participformen i titeln på det insmickrande konstverket till höger, ”Ammad i fönster, nr 1”, antyder om inte direkt identifikation så i alla fall någon form av inlevelse.

 

.

 

Tre porträtt

”Tre porträtt” lär vara titeln på litterära alster av såväl Ivan Turgenev som Klas Östergren, vilket gissningsvis inspirerat snitsaren om inte till innehållet i detta blogginlägg så dock till dess rubrik, ty medan exmpelvis Vilhelm Hammershøi har lyckats samla fem porträtt i en och samma målning, hittar vi i snitsarens hela verkförteckning bara tre alster, där han har avbildat andra levande personers ansilkten med dessa direkt inför ögonen, det vill säga där han utfört något som påminner om porträtt.

På den vänstra teckningen ovan har snitsaren fångat sin bror sommaren 1972 och på den högra sin sambo när hon sitter och stickar 1988. Naturligtvis har han ritat av såväl dessa båda som övriga familjemedlemmar även vid andra tillfällen, men av sådana improviserade snabbskisser tycks bara de här två ha fått plats i hans verkförteckning. Några målade släktporträtt finner vi inte heller där, vilket han beklagar eftersom sådana konstverk vore intressantare för eftervärlden än alla hans studier av anonyma modeller ur fantasin. Målningen nedan är utförd i olja på papper och föreställer en konstnärinna från Göteborg, som sommaren 1973 gästade avlägsna släktingar till snitsaren i deras sommarhus i Vejbystrand, men som i övrigt var honom helt obekant. Samman med frun i huset ägnade hon sig där åt att måla porträtt av villiga modeller, därbland snitsaren, vilket var det primära skälet till hans närvaro. Då hans konstnärliga ambitioner blivit kända, erbjöds han därefter att delta i det gemensamma skapandet, men istället för att då porträttera husets yngste son som hade övertalats att sitta modell, vände han staffliet mot sagda konstnärinna, där hon satt och målande vid fönstret med sin bleka hy skiftande i återkastade färger från rummet och med sitt rödblonda hår lysande i motljuset, ett motiv som han haft god tid att studera när han själv suttit modell. Porträttet ansågs likt men väckte viss undran vad gällde målningssättet, medan konstnären själv såg just detta som ett steg framåt, men vari det möjligen tillfälliga framsteget bestått har han svårare att se idag, även om målningen helt visst är föredömligt slarvigt och oestetiskt utförd.

 

    

Augusti

  

I min konstnärliga månadskavalkad har turen nu kommit till augusti, en månad som i min verkförteckning tycks förknippad med svarta nätter, där mittbenade kvinnor står framåtböjda till glädje åtminstone för konstnären, antingen de ger honom en mörk blick eller har försjunkit i sig själva. På vad sätt motivet också handlar om fullmånen i augusti, som konstnären hävdar, är oklart eftersom det kvinnoansikte, som han tidigare sett i sagda himlakropp och tecknat av, tvärtom lutar huvudet vällustigt drömmande bakåt, ungefär som Munchs ”Madonna”.

Målningen ovan, kallad ”Augusti 71 (Källan)”, utgår från ett fotografi där en ung kvinna dricker vatten ur en källa i den ryska byn Abramtsevo sommaren 1971, dock inte i augusti (när målningen utfördes) utan i mitten av juli. Konstnären säger att verket minner om en kort period av intensivt arbete, troligen inspirerat av ett gryende hopp om att vinna sagda mittbenade modells hjärta, och utan att bli alltför privat vågar han tillägga att hon femton år senare klippte håret i den lugg som hon behållit sedan dess, och som syns på ett av konstnärens få porträtt av henne, kallat ”Stickning”.

Till de båda konstverken här nedan, ”Augustinatt” och ”Augustinatt 2”, målade 1988 respektive 2000, lär konstnären ha använt en svartvit reklambild för tvål som förlaga, varifrån bilderna tillåtits utvecklas efter egna förutsättningar. Den i dubbel bemärkelse iögonenfallande vita ringen på den vänstra målningen är att jämföra med de fyrkantiga pappbitar som annars har fått ursäkta konstnärens tillkortakommanden. Om jag minns rätt har han helt enkelt klippt ut det centrala partiet av kvinnans ansikte för att sedan åter klistra in dukbiten något beskuren och roterad, varigenom det framträdande, vita mellanrummet kommit att dölja brister som varken han eller någon annan skulle bry sig om idag, samtidigt som denna förfrämligande detalj ger intryck av en medveten tanke hos konstnären att tillföra konstverket någon intellektuell dimension, medan han i själva verket har funnit det tillräckligt att måla en kvinna som böjer sig framåt i augustinatten, antingen månen är full eller ej.

December

 

 

November

   

 

I likhet med detta blogginlägg har tidigare även flera andra sådana rubricerats med namn på månader för att kunna illustreras av passande konstverk ur min produktion, och på samma sätt som inlägget ”Minnets kapriser 3” en gång lika gärna kunde ha hetat ”Juni”, borde det förgående, ”Zut alors!”, ha fått namnet ”Juli”, om jag bara avstått från att sola mig i glansen från den stora litteraturen. Här ovan övervägde jag ett slag också rubriken ”Höstsol” men jag insåg snart att den skulle leda läsaren fel såväl meteorologiskt som symboliskt. Oktobers klara sol mot djupt blåviolett himmel är något annat än de sista sneda strålarna i slutet av november, och i min erfarenhet påminner ordet ”Höstsol” närmast om namn på ålderdomshem. Josephsons målning här ovan med samma titel tycks också handla om livets slutskede, medan de känslor som ska redovisas i detta inlägg hör ungdomen till, ty om livets ändlighet och närheten till döden är självklara omständigheter att ta hänsyn till idag, kändes årens gång betydligt sorgligare när jag närmade mig de trettio utan att ha förverkligat mina konstnärliga föresatser, och jag minns hur den hjärtskärande novembersolen kunde påminna mig därom med plötslig uppriktighet. Även om jag som sextiosjuåring klarar mig utan käpp och går ut i alla slags novemberväder, kan jag likt gumman på bilden ta vara på middagssolens svagt värmande strålar utan att däri lägga någon symbolik kring livets hastiga flykt, men i yngre år såg jag uppenbarligen på dem med sorgsnare ögon.

De båda målningarna ovan bär enligt min katalog titlarna ”Röd november 87” och ”Röd november 96”. Siffrorna anger naturligtvis verkens tillkomstår, men deras gemensamma namn i övrigt är betydligt svårare att förklara, då naturen utanför fönstret på bilderna ännu ser ut att stå sommargrön, och på vilket sätt konstnärens känsla av livets hastiga flykt eventuellt återspeglas, är också oklart. Den vänstra kvinnan, som han sökt måla redan femton år tidigare, kan möjligen tolkas självbiografiskt, där hon sitter innanför något som påminner om ett galler (men troligen bara är dåligt målade fönsterspröjsar) och betraktar konstnären som har kommit på sjukbesök eller hälsar på i andra avsikter. Kanske ser han i hennes allvarliga ögon sin egen sorgset självanklagande eller hjälpsökande blick. Huruvida samma kvinna återkommer avklädd på den högra bilden är svårt att säga eftersom hon döljer ansiktet bakom sitt långa hår, som den då femtioårige konstnären enligt känt mönster löst upp och släppt ned för att kunna intressera sig för motivet, om så bara i denna lilla (23 x 14 cm) målning på papper. Av den vänstra, betydligt större och för läsaren möjligen intressantare tavlan återstår idag bara en del av ansiktet, ty medan den äldre konstnären kan se konstverket bortom dess tekniska brister, som dessutom döljs av det välvilliga fotografiet, var den yngre kollegan tvungen att efter flera korrigeringar beskära bilden tills den hängde ihop som målning, även om den därigenom förlorade sitt värde i de flesta andra avseenden.

Ytterligare information om den sinnesstämning konstnären söker förmedla kan möjligen utläsas ur teckningar han gjort av olika kvinnor framför gallerfönster, alla nakna och halvt dolda av hängande hår men var och med eget kroppspråk, där någons är hämtat från Munchs målning ”Pubertet” och en annans för tanken till illamående eller avföringsproblem, medan teckningen nedan, katalogiserad under titeln ”November 90”, tycks föreställa en förtvivlad kvinna, även om hon med en banalare tolkning tar sig om huvudet för att solen från fönstret ska ges intressantare ytor att belysa inför konstnärens senare målningsförsök, av vilka inget fullbordats men åtminstone ett hunnit fotograferas innan det förstörts, och på denna bild har som synes lövverket utanför fönstret i alla fall fått höstfärger, även om solen fortfarande tycks stå väl högt för att vara i november.

 

Zut alors!

När berättaren i Prousts roman ”På spaning efter den tid som flytt” på ett ställe talar om hur hans ungdoms naturupplevelser smittats av erotiska dagdrömmar och ofrivilligt fått en ny sinnlig laddning, känner jag (för ovanlighets skull under min läsning) igen mig en liten smula. Som konstnär har jag egentligen bara varit road av naturen som motiv, när den utöver en rent visuell upplevelse givit mig en känsla av något annat, och för att söka fånga detta, har jag tillgripit de medel mina ofrivilliga associationer tillhandahållit i form av sinnligt belastad rekvisita. De kvinnor och barn som därvid har förorenat mina landskap är inte uttryck för konkreta dagdrömmar, vilket jag i några fall måste vara tacksam för, utan har hamnat där genom tillfälligheter för att sedan stanna kvar i brist på konkurrens. Mars månads rödblonda trädklättrerskor dök som motiv upp i mitt huvud under en vårpromenad 1975, medan exempelvis de brunhåriga flickor i blå klänning, som sitter i gräset skugglösa junikvällar, har sitt ursprung i en målning jag såg i Moskva 1971. Ytterligare andra märkliga uppenbarelser i min konst tycks vara en följd av flera anakronistiskt samverkande associationer, inte sällan med små pojkar i svårförklarade roller. Åtskilliga är de landskap, årstider och väder som i mitt måleri fått ny uttolkning hämtad ur djupet av min själ, och ett flertal av dem har presenterats och förklarats med bilder på denna blogg, men av oklara skäl har jag hittills förbigått såväl de konstverk som visas här nedan som den yttre och inre verklighet de representerar. Som rubriken på detta inlägg är avsedd att antyda, handlar det om rödskimrande vatten och en däri återspeglad himmel, men inte som i Prousts fall om hösten, utan under juli månad när luftfuktigheten är hög och kvällshimlen färgas av den nedgående solen vars stora, platta, liksom av rosa papper urklippta skiva framträder svagt genom diset.

Rubrikens franska utrop motiveras också av att detta väder en gång upplevts i Frankrike och därefter stannat kvar i mitt minne som ett slags första belägg för min känsla. Under den resa i Europa 1968, som tidigare har beskrivits flyktigt i inlägget ”Andorra”, hamnade jag och en kamrat vid något vattendrag söder om den sydfranska staden Montauban, troligen floden Tarn, där några badare dröjt kvar i den varma och fuktiga kvällen. Efter vad jag kunnat erinra mig befann vi oss väster om vattnet, varför minnet av en röd himmel som speglades däri kan vara en efterkonstruktion, liksom min föreställning kring de badande, även om några torde ha varit av honkön och i kraft av detta fångat min uppmärksamhet. Medan min kamrat föreföll mer likgiltig inför skådespelet och även skulle förbli ovetande om vad jag sett och känt, skrev jag i min dagbok som enda kommentar till en lång och händelserik dag orden ”M. flod”, vilket vittnar om upplevelsens betydelse, och måhända tänkte jag redan där och då, att jag borde uttrycka detta i måleri.

Det skulle dock dröja sex år innan jag tog mig an problemet med pensel och färg, och då bara i ett fåtal små skisser av en kvinna, som betraktad bakifrån byter om före eller efter sitt kvällsbad, och där mina eventuella förebilder ur verkligheten snarare hämtats från svenska badplatser än ur mitt bedrägliga franska minne. Varför kvinnan kläddes i röd badkappa är oklart, ty något minne av en sådan har jag inte, även om färgen så som den framträder mot bakgrunden borde ha varit skäl nog.

Den första målningen av detta slag, ”Juli 74”, som ses ovan till vänster, utfördes med oljefärg på papper i en semestertom lokal på Stockholms universitet där jag sökt skydd med mina målardon undan en av de talrika regnskurar jag minns från denna sommar. Vattenfärgsmålningen till höger, som tycks gjord senare samma år, saknar känd tillkomsthistoria, men gissningsvis har jag velat pröva ett riktigt akvarellpapper (något som efter vad jag minns aldrig använts annars), varvid jag helt enkelt i brist på bättre valt detta välkända och stimulerande motiv utan att tillföra det något nytt, förutom möjligen den överraskande titeln ”Nattbad”, som dock hittats på långt i efterhand när bilden upphöjts till konst och katalogiserats.

Samma bortvända kvinna skulle återkomma när jag sex år senare gjorde ett nytt försök att få grepp om min badbild, vars form och innehåll vid det laget tycks ha mognat i min målarhjärna, ty den duk jag spände upp i det rekordstora formatet 110 x 130 cm fylldes i ett svep under ett dygn utan många ändringar, och även om jag enligt välkänt mönster hakade upp mig på några fula, centrala penseldrag som senare doldes bakom en pappbit, var jag belåten med resultatet. Bron över floden i bakgrunden är möjligen en rest från min franska upplevelse, men annars torde målningen återspegla mina iakttagelser av svenskt badliv sedan dess, och med tanke på barnet i gulgrön badkappa döljer sig nog även minnen av bad långt dessförinnan.

Förutom ett litet självporträtt, som jag i ett ungdomligt svagt ögonblick givit till en bekant för en symbolisk summa av nio kronor, är denna stora badmålning det enda konstverk jag lämnat ifrån mig mot betalning, och efter att det burits bort för tjugo år sen, får jag lita på att det återges någorlunda rätt av fotografiet här ovan. Enligt min katalog har verket fått titeln ”Kvällsbad i juli (Skriket)”, vilket naturligtvis för tanken till Munchs målning, även om det tysta skrik, som jag och mitt avbildade yngre alter ego utstöter, har mer släktskap med hänförelsen hos Prousts yngling när denne svänger sitt paraply och klämmer fram den berömda besvärjelsen. Möjligen kan man säga att jag i min målning gjort samma sak som Proust i sin text, det vill säga försökt fånga och uttrycka en undflyende känsla, och då jag efter detta kraftprov lämnade ämnet, tycks jag ha lyckats artikulera och därmed temporärt tysta det skrik som eljest på Prousts vis stode till buds. (Här anar jag läsarens tveksamhet men förlitar mig på hens vilja och förmåga att överse med mitt genomskinliga försök att knyta ihop detta privata blogginlägg med dess krystat litterära rubrik).

Teckningen här nedan är gjord ytterligare tio år senare, efter att jag sysslat med andra motiv utan att ägna det minnestyngda kvällsbadandet något konstnärligt intresse. Huruvida detta sena återfall var tänkt att förbereda en ny målning med en tydlig, nedgående sol över ett öppnare vatten och ett utökat badsällskap som klär om mer ogenerat, minns jag inte, men bilden rymmer förvisso möjligheter. Annars förundras jag över hur jämförelsevis få försök jag har gjort i detta ämne, men också över hur mycket dessa i all sin enkelspårighet har att berätta om den åldrande konstnärens utveckling. Med åren får han en allt mer desillusionerad syn på motivet, i det han efter hand erkänner de banala känslor som tidigare har dolt sig under en oskuldsfullt romantisk fasad, som om hans konst behöver en allt starkare dos av tydligt redovisad sinnlighet för att locka honom, en pinsam omständighet som kan förklara mycket av hans senare problem som konstnär. Tusan alltså!

Att läsa Proust 3

Som framgår av rubriken har snitsaren tidigare publicerat två inlägg kallade ”Att läsa Proust”. I det första av dessa redovisade han fortlöpande sina intryck under läsning av Marcel Prousts roman ”På spaning efter den tid som flytt”, varvid han så långt möjligt försökte bortse från dess litterära storhet och inte heller drog sig för att svära i kyrkan, men efter att han läst ut sista delen av verket och funnit denna mer givande än tidigare delar, undrade han om läsningen av dessa varit en förutsättning för hans senkomna upplevelse och om de första delarna i sin tur kunde läsas mer välvilligt i ljuset av romanens helhet och slut. Han sade sig inte heller vara främmande för en selektiv omläsning, och när så den första delen av det berömda verket återfanns på bibliotekets hylla, lånade han den och tog sig an sin nya uppgift med frejdigt sinne för att sedan sammanfatta sina intryck på denna blogg:

”Eftersom det främsta skälet till min ärligt kända besvikelse vid mitt första möte med Proust varit en orealistisk förväntan grundad på hörsägen, blev naturligtvis förutsättningarna bättre för en fruktbar läsning, när jag visste vad jag hade, eller snarare inte hade att vänta mig, och mycket riktigt fick boken, i synnerhet dess fristående inledning kallad ”Combray”, en delvis ny läsare vid mitt andra försök. Mycket blev dessutom mer begripligt denna gång, emedan flera personer, som skymtar förbi mer eller mindre oförklarade i berättelsens början och därför lätt förbises vid en första läsning, återkommer i senare delar med större tydlighet. Även det säregna berättarjaget är lättare att förstå mot bakgrund av kommande händelser, och när jag väl accepterat den stackars gossen, vars största skräck är att bli utan moderns godnattkyss och som annars förutom läsning gläds åt de två slags promenader han regelbundet gör med sina föräldrar i Combray, finner jag många av hans små observationer och tankar intressant beskrivna, även om jag tvingas undra över hans ålder när han gråtande med papiljotter i håret kramar sina älskade hagtornsbuskar farväl eller när han tio sidor (men oklart hur många år) senare på sin ensliga höstpromenad längtar efter att möta söta bondflickor ”att kunna sluta i sin famn”. När han senare i denna första del bor i Paris och varje dag följs av familjens trogna Francoise till Champs-Elysées för att där leka rymmare och fasttagare med bland andra den älskade Gilberte, men samtidigt av samma Gilberte får en bok där den fiktive favoritförfattaren Bergotte ”talar om skönheten i de antika myter som inspirerade Racine”, blir den stackars snitsaren konfunderad och undrar hur pojken är funtad. Om jag tillåter mig att skratta ser jag dock med försonande ögon på den svårbestämda karaktären och finner hans (gissningsvis medvetet) konstruerade, motsägelsefulla personlighet spännande. Av romanens alla kärleksskildringar är trots allt denna kring berättarens första oskyldiga förälskelse den enda som engagerat mig en smula, och beskrivningen av den lille gossens värld är stundom levande, ehuru mer sällan så omedelbart visuell och välgörande fri från långsökta liknelser som i nedanstående läsvärda utdrag:

Jag var övertygad om att Gilberte skulle komma till Champs-Elysées, och jag var fylld av en glädje vilken tedde sig endast som en svag föraning om en stor lycka, då jag tidigt på morgonen kom in i salongen för att kyssa min mamma som redan var färdigklädd, med sitt svarta hår uppsatt i ett torn och sina vackra, vita , knubbiga händer ännu doftande av tvål. Då förstod jag, vid åsynen av ett dammoln som stod för sig självt ovanför pianot och vid ljudet av ett positiv som spelade ”På hemväg från paraden” under fönstret, att vintern ända till kvällen fick ett oväntat och strålande besök av en vårdag. Medan vi åt frukost öppnade damen mitt emot sitt fönster och jagade hastigt bort en solstråle som börjat hålla siesta intill min stol och nu drog ett blixtsnabbt streck tvärs över hela vår matsal för att strax efteråt komma tillbaka och slå sig till ro bredvid mig igen. I skolan, under ett-lektionen, kom solen mig att försmäkta av otålighet och leda; den sände en gyllene stråle ända till min pulpet, som en inbjudan till den fest där jag inte kunde infinna mig före klockan tre, då Francoise kom och hämtade mig vid skolan och vi begav oss på väg till Champs-Elysées genom de festligt solbelysta gatorna, där folket trängdes och där balkongerna, luftiga och liksom lösgjorda från väggarna av solen, svävade som guldmoln framför husen. Men ack! på Champs-Elysées fanns ingen Gilberte; hon hade ännu inte kommit.

Som kontrasterande exempel visar jag nedan två korta utdrag ur det inskjutna, närmare tvåhundra sidor långa kapitel kallat ”Swann och kärleken”, där Proust berättar Gilbertes föräldrars kärlekshistoria vid tiden före berättelsens början. Den elaka skildringen av madame Verdurins osannolikt inskränkta lilla salong har naturligtvis sina poänger och i en längre målande beskrivning av gäster och tjänstefolk vid en bjudning hos markisinnan de Saint-Euverte visar författaren sitt sinne för åldrandets komiska uttryck, men eljest fann jag berättelsens kärna, skildringen av Swanns sjukliga svartsjuka, föga engagerande även vid min andra läsning, och om jag tidigare vågat klaga på språket i romanens första delar, torde det framför allt ha gällt denna delvis fristående text som tycks skriven med en sämre penna, även om knöliga formuleringar och svåröverblickbara parenteser också återkommer när berättarjaget som vuxen ska analysera sina kärlekskval. Min irritation kan med en kronologisk kullerbytta sammanfattas ungefär så här: Även om det är svårt att beskriva kärleken ingående och sakligt, borde Proust, när han skrivit ett av världslitteraturens viktigaste verk, ha kunnat uttrycka sig bättre. Låt vara att jag bara har läst texten på svenska, men översättaren Gunnel Vallquist har dock fått beröm för sitt arbete och de flesta av mina landsmän som uppskattar Proust behärskar inte heller dennes modersmål.

När Odette nu efter dessa pendlingar automatiskt återtagit den plats från vilken Swanns svartsjuka tillfälligt utträngt henne; när han åter såg henne under den synvinkel ur vilken han fann henne förtjusande, tedde hon sig i hans fantasi fylld av ömhet, med en blick som sade ja till hans begäran, och så vacker att han inte kunde låta bli att forma läpparna till en kyss, som om hon verkligen hade varit hos honom; ….

Denna kärlek hade till den grad lösgjort Swann från alla egoistiska intressen, att när han händelsevis någon gång deltog i sällskapslivet i tanke att hans förbindelser, likt en vacker infattning som Odette för övrigt inte skulle ha varit i stånd att rätt värdera, kunde skänka honom lite större betydelse i hennes ögon (och detta skulle kanske också ha varit sant, om inte hans förbindelser mist sitt värde i och med själva denna kärlek, som för Odettes skull förringade allt som kom i dess väg enbart genom det faktum att den tycktes proklamera att det hade mindre värde än den själv), så erfor han ….

Då jag emellertid vet, att omvittnat vackra intryck och spännande upplevelser är långt intressantare än aldrig så vältaligt saknade och efterlysta sådana (eller enklare uttryckt, att positiva omdömen är intressantare än likgiltighet, hur väl denna än motiveras), önskar jag avslutningsvis bjuda läsaren på några utdrag ur barndomsskildringen i romanens början, som funnit nåd hos mig, ty även om jag själv skulle ha slipat av språket och därtill så långt möjligt låtit en näckros förbli en näckros, blir jag fängslad av den lillgamla gossens fantasi, när han med hjälp av den ambitiöse författaren tar en promenerad åt ”Guermanteshållet”:

Längre fram spärrades Vivonnes lopp av vattenväxter. Först fanns där bara enstaka, såsom till exempel den näckros som inte fick någon ro för den ström över vilken den hade oturen att vara placerad; den flöt ideligen från den ena stranden till den andra, som en mekaniskt driven färja vilken i all oändlighet måste upprepa sin dubbla överfart. När den drevs mot stranden sträcktes stjälken ut, drogs och tänjdes till hela sin längd tills den nådde stranden, där strömmen ånyo grep tag i den, stjälkens gröna rep rullade då ihop sig och förde tillbaka den stackars plantan till vad som med all rätt kunde kallas dess utgångspunkt eftersom den inte ens stannade där en sekund, förrän den åter gjorde om samma manöver. Jag återsåg denna näckros varje gång jag gjorde en promenad åt detta håll; den befann sig ständigt i samma situation och kom mig att tänka på vissa neurasteniker  –  till vilka min morfar räknade Léonie  –  vilka år ut och år in ådagalägger samma besynnerliga vanor, som de ständigt tror sig bli av med men likväl bibehåller för alltid; de har hamnat i en härva av symptom och manier, och deras fåfänga ansträngningar att komma loss tjänar endast till att hålla igång deras säregna, ofrånkomliga och ödesdigra system av hälsoregler. Den arma näckrosen påminde också om de olyckliga, vilkas egendomliga, evigt förnyade plåga väckte så stort intresse hos Dante att han skulle ha stannat för att få höra offren själva berätta mera om hur den verkade och hur den uppkommit, ifall inte Virgilius som snabbt begav sig därifrån tvingat honom att skynda efter, liksom jag måste skynda efter mina föräldrar, vilka hunnit långt före mig.

Ibland gick vi förbi en villa på den skogbevuxna stranden; den låg där enslig och undangömd och såg ingenting annat av världen än den flod som sköljde marken vid dess fot. Fönstret inramade en ung kvinna, vars tankfulla ansikte och eleganta slöjor säkerligen inte härstammade från denna trakt och som antagligen hade kommit hit för att  –  som det med ett folkligt uttryck heter  –  ”begrava sig” här, för att känna den bittra tillfredsställelsen att veta att hennes namn, och i synnerhet dens namn vars hjärta hon inte lyckats bevara, här var fullkomligt okänt. Från fönstret kunde hon inte se längre än till den båt som låg förtöjd alldeles utanför dörren. Hon tittade förstrött upp då de förbigåendes röster hördes bakom strandens träd, och innan hon ännu sett deras ansikten kunde hon vara säker om att de aldrig hade känt och aldrig skulle lära känna den trolöse, att intet i deras förflutna bar spår av honom, att intet i deras framtid skulle kunna stämplas av honom. Man kände att hon i frivillig försakelse lämnat de platser där hon kunde ha fått se åtminstone en skymt av den älskade, och valt denna tillflyktsort där han aldrig vistats. Och jag såg på henne, när hon nyss hemkommen från en promenad på en stig där hon visste att han aldrig skulle sätta sin fot, med bortslösad grace drog de långa handskarna från sina resignerade händer.

Och för att ytterligare putsa upp Prousts rykte på denna blogg kompletterar jag mina valda utdrag med en kort episod från en höstpromenad åt det andra hållet, mot  Méséglise, så beskriven att jag med Prousts ord kunnat ”läsa mig själv”, ty nog kan även jag utbrista i ett upprepat ”Zut !” med åtföljande dåligt samvete för att som konstnär inte hitta något bättre uttryck för de känslor naturen väcker hos mig.

Tegeltaket framkallade i dammen, som åter blev spegelblank i solen, en rosafärgad skiftning som jag aldrig förut hade lagt märke till. Och när jag såg hur vattenytan och skjulets vägg blekt log tillbaka mot himlens leende, ropade jag fylld av hänförelse i det jag svängde mitt hopfällda paraply: ”Tusan! Tusan! Tusan också!”  Men samtidigt kände jag att det borde ha varit min plikt att inte nöja mig med dessa dunkla ord utan söka få ett klarare begrepp om min hänförelse.  (Le toit de tuile faisait dans la mare, que le soleil rendait de nouveau réfléchissante, une marbrure rose, à laquelle je n’avais encore jamais fait attention. Et voyant sur l’eau et à la face du mur un pâle sourire répondre au sourire du ciel, je m’écriai dans mon enthousiasme en brandissant mon parapluie refermé : “Zut, Zut, Zut, Zut. Mais en même temps je sentis que mon devoir eût été de ne pas m’en tenir à ces mots opaques et de tâcher de voir plus clair dans mon ravissement).

Strax efter detta ofta citerade avsnitt avslöjar dock berättaren hur sinnesintryck från såväl natur som konst samma höst smittats av pubertala dagdrömmar och ofrivilligt fått en sinnlig laddning, men huruvida känsloutbrottet ovan är uttryck för detta och sålunda får sin efterlysta förklaring, skall jag låta vara osagt, även om jag som ”läsare av mig själv” gärna önskar tro det. Att jag som konstnär inte är främmande för naturens sinnlighet, vet var och en som följt denna blogg, och som vi ska se i ett kommande inlägg har även rödskiftande, franska vattendrag givit mig associationer av sådant slag.”  

 

Återvändsgränd

 

  

I blogginlägget ”Klass” ovan hävdar den intervjuade snitsaren, att det kulturella kapital han fått med sig hemifrån inskränkt sig till en brist på överdriven respekt för de sköna konsterna, medan han fått sitt huvudsakliga hum om dessa först på egna vägar när hans intresse vaknat i vuxen ålder. Hans sena bildningsresa tycks också ha anträtts planlöst utan mål, och till skillnad från många unga, kulturellt ambitiösa intresserade han sig föga för det samtida kulturutbudet, biografernas möjligen undantaget, ty i sin kulturhunger sökte han sig främst till bibliotek och museer, och som självutnämnd konstnär fann han inspiration där hans nyfikna blick tillfälligtvis råkat hamna. I blogginlägget ”Porträtt av konstnären som ung” berättas hur denne i sitt sökande efter ett eget uttryck påverkades av varje ny omtumlande upptäckt ur konsthistorien, varvid hans konst tog inspirerade hopp i oväntade riktningar innan den fångades in och fastnade i sin form. De närmare omständigheterna kring dessa ungdomligt stapplande lärospån (om den komiskt haltande metaforen ursäktas) har hittills förtigits eller förskönats på snitsarens blogg av hänsyn till den bild vi velat ge av en fritt skapande konstnär, men som ett led i sin strävan att avglorifiera sig själv önskar samme konstnär idag berätta följande:

 

 

”Som så många andra unga fängslades jag till en början av Edvard Munchs stora målningar, inte bara av de lättbegripliga motiven utan än mer av det expressiva målningssättet, där färgen anbragts med grov pensel i svepande, ofta vertikala drag, så som i ”Amor och Psyche” ovan, en av de första Munchbilder jag målade av. Troligen förbisåg jag mycket i denna jakt på suggestiva effekter, men därom får vi inget veta, då detta försök liksom allt annat från denna tid har kastats bort. Andra snedsteg på konstens bana inspirerades av Emil Noldes ”Omålade bilder”, som jag beundrat på Moderna museet, och vidare av en liten bok med bilder från Picassos ”blå och rosa period”, som jag en gång fått som premium i teckning, medan exempelvis det pastosa måleriet i den målning som fått katalognummer 3 lånades från någon av den numera föga kände, svenske konstnären Leo Werles tavlor som jag råkat se, andra ännu tillfälligare impulser att förtiga, men när jag med tiden insåg att jag behövde lära mig måla närmare verkligheten, hamnade jag till slut hos franska impressionister, där jag tycks ha förförts av den ”ulliga” pointillismen i några av Renoirs tidiga bilder, som jag försökte härma med små mjukt anlagda penseldrag i rikt flödande terpentin, och från en uppgift i någon bok om denne konstnär hämtade jag de begränsade färgerna till min palett. Även om jag fann det mesta av hans stora produktion i sötsliskigaste laget, var Renoir, så som framgår av inlägget ”Second hand”, den konstnär jag studerade flitigast, och vid något tillfälle stod jag så länge framför ett i obestämda fläckar upplöst kvinnoansikte på Nationalmuseum, att en av museets anställda upplyste mig om att det vid önskemål gick för sig att kopiera tavlor på plats efter hänvändelse till en ”konservator Schiller”, ett fint erbjudande som dock avböjdes, eftersom den blyge konstnären helst målade i lugn och ro efter reproduktioner och dessutom inte heller sysslade med kopiering. Oftast målade jag i betydligt mindre format än de förlagor jag studerade i mitt selektiva sökande efter ett eget måleri. Från denna verksamhet återstår ett fåtal fragment, sparade från början i pedagogiskt syfte och sedermera av nostalgiska skäl. Den urklippta dukbit från en studie av Renoirs Porträtt av Monet, som ses allra överst, avslöjar mitt bristande handlag när jag var tvungen att själv forma varje penseldrag, ty oftast hade jag målat i så litet format att dukens gräng hjälpt mig att fördela färgen i små mjuka fläckar, oftast utjämnade av ett lager fernissa innan de hunnit torka, vilket kunde ge ett intryck av pointillistiskt lasyrmåleri, ett oklart men svårutrotat ideal som en kortare period ledde mig till Rembrandts ljusdunkel, och som därefter ständigt återkommit i mitt måleri, stundom till gagn för detta men oftare ändå till hinder. Den återgivna, sparade detaljen får också illustrera hur svårt jag hade att måla kanter och avstånd utan att ge avkall på mitt rigida pointillistiska ideal, och det skulle dröja länge innan jag förstod problemets natur. På samma sätt borde jag efter fruktlösa försök att måla ett långt hårsvall eller en blänkande bastuba ha insett att allt inte kunde uttryckas småfläckigt, men jag vägrade i det längsta att ta av mig min självpåtagna ulliga tvångströja. När jag emellertid bland annat såg målningar av Bonnard och senare av Sven Erixon föreställande nakna kvinnor, fult och klumpigt målade men tack vare färgernas samspel ändå fungerande som sinnliga avbilder, anade jag ett annat måleri. Om jag tidigare strävat efter att låta färgerna blanda sig i ögat, skapade hjärnan en annan illusion vid betraktandet av dessa bilder, vilket ingav mig en ny obestämd känsla av frihet och anvisade nya vägar. Dessa beträdde jag dock mycket selektivt och med dåligt samvete för att ha övergivit det måleri jag tidigt präglats på och definierat som mitt, och återfall skulle envist drabba mig i fyrtio år. Inte lyckades jag heller förmå mig att måla fult och klumpigt, ty antingen jag avsatte färgen i fläckar av olika storlek eller fuskade med längre streck och större ytor, var jag överdrivet mån om hur mina penseldrag tog sig ut. Även om jag sanningsenligt har deklarerat att min konst inte återfinns i min fina handstil, tycks mitt sämre jag se ett egenvärde i denna, varför till och med ett avsiktligt valhänt och oskönt måleri skulle kräva sin egen estetik. När det kommer till bristande handlag eller medveten tafatthet i andras alster är jag däremot föredömligt tolerant, vilket möjligen kan andragas till mitt försvar och ge mig hopp som konstnär, och som pedagogiskt exempel visar jag allra sist i detta inlägg en av mina favoritmålningar av en av mina favoritmålare, där denne tycks ha gjort det mesta tokigt men ändå hittat på pricken rätt.”

 

 

Efter en lång tankfull tystnad åtföljd av en djup suck (det vill säga efter att detta blogginlägg utanför fiktionen fått vila några dagar och därefter lästs igenom med nya ögon) tillägger konstnären:

”Låt vara att min ungdoms smak var enkel och många av mina tidiga förebilder töntigt valda, men med Fröding törs jag ändå påstå att ”jag minns att jag tyckte det var vackert”, och jag känner stor ömhet för den unge konstnär som trodde sig ha funnit sin väg och som aningslöst tog sig an sin livsuppgift. All erfarenhet jag senare haft som konstnär har aldrig kunnat ersätta den lyckokänsla bristen på sådan en gång gav mig, och denna livets paradox gör mig stundom en smula betänksam.”